När jag jobbade på
Folkbladet sommaren 1945 fick jag skriva gratis. Jag var elev och skulle lära
mej journalistjobbet. Jag hade femhundra kronor som jag fått i honorar för min
första bok. Fästmö Inga jobbade på lasarettet och tog med sej smörgåsar som vi
åt i Hörsalsparken. Hon hyrde ett rum där jag också kunde övernatta. För mina
pengar tog jag körkort som jag nu kört nästan prickfritt med i 68 år.
Nu har jag bil och
det är jag jävligt glad för. Jag kan ju inte åka buss eller spårvagn. Nej, jag
kan faktiskt inte! Jag vet inte hur man gör. Förr klev man på och gav några
spänn till föraren och fick en biljett. Hur enkelt som helst. Nu lär man betala
nån helt annanstans. Har man inte gjort det lär man få böter på ett par tusen.
Eftersom jag har
bilen, har jag ännu inte behövt ta reda på hur man gör för att åka buss. Jag kan
naturligtvis lära mej, gaggigare är jag inte. Men det känns konstigt och
främmande att ha levt i över åttio år och lyckats få fram pengar till det
nödvändigaste – pengar som inte längre kan användas på banken, vårdcentralen,
spårvagnen eller bussen.
När det gäller kollektivtrafiken – spårvagn,
buss och gärna även tåg – så borde den finansieras via skatten så att åkandet
blev gratis. Jag har sagt det förut, då skulle gamla faster Aina kunna åka till
ICA eller Coop i nästa kvarter, något som hon nu inte har räd med.
Gratis kollektivtrafik – det är det första vi
ska genomföra efter nästa val! Det lovar vi! Rösta på oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar