Så är det då
midsommardag. Jag är nyfiken på hur natten varit nu, och hur den varit under
gångna århundraden. Jag är nyfiken på våra förfäder. Jag går in på nätet och
läser: På 1300-talet sökte nunnorna i nuvarande Sko kloster tillstånd att
anordna folkliga fester i samband med midsommar för att få bukt med det stökiga
folkliga firandet som innebar dans på kyrkogårdar, stöld av heliga bilder och
skamlösa visor.
Det är inte länge
sedan våra förfäder dansade på kyrkogårdar och sjöng öppet sexuella visor om
knullande på daggvåta ängar i midsommartid. Så kan det ha varit till slutet av
1800-talet, då Artur Hazelius grundat Skansen, för på Skansen skulle den
riktiga folkmusiken göras fin och "rensas från äldre, skabrösare intryck".
Den prästerliga
överheten har försökt kristna midsommaren genom att koppla ihop den med Johannes
döparen, men det har inte lyckats. Borton all kristen och borgerlig nymoralism
hyllar vi i dag den friska sunda hedendomen. Midsommarens lövade stänger reser
sej mot skyn. De älskande par som i natt funnit varann "på daggvåta ängar"
har hyllat vårt forntida gudapar Frej och Gerd antingen de vetat om det eller
inte.
Hos mej och hustru
Inga har vi ätit gott tillsammans med barn och barnbarn. Inlagd sill, smör,
bröd, ost, köttbullar och jordgubbar som det ska vara. Men inte öl och brännvin
eftersom vi är helnykterister och lär oss av Havamal:
Ej är så gott som man säger
ölet för människors ätt;
för ju mer du dricker,
dess mindre vet du
hur det går med ditt vett.
På måndag får vi läsa
i tidningen vad supandet ställt till med i midsommarfirandet. Det är inte
roligt. Men det är lika historiskt som de skabrösa visorna och kopulerandet på
daggvåta ängar. Sådana är vi och sådana har vi varit. För riktigt kristnade
blev vi aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar