Aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt

I går kväll var jag sjuk och mådde illa och spydde. Det berodde inte på att jag sett prinsessbröllopet på TV och hört en massa sanslöst prästprat utan på att jag troligen ätit något olämpligt. Jag knäppte av TV:n och gick till sängs. För att bli på bättre humör låg jag och lyssnade på en platta med vänsterns store poet Dan Berglund:

I dessa skymningstider är tacksamheten sval,

på tok för bra har Knegarsvensson fått-et.

I dessa skymningstider finns gott om ideal,

det är bara vi som aldrig håller måttet.

Vi drömde oss en framtid så jämlik och så skön.

Vi drömde men försov oss och fick avdrag på vår lön.

I dessa skymningstider ser vi vår final

och slickar upp det skämda valfläskflottet

Det slog mej som så många gånger förr att vänsterns poesi inte behöver vara kampsånger med höjda nävar och krossa kapitalismen. Det kan vara en sångbar vardagsrealism:

Så går vi mot finalen med varsitt kontokort.

Så går vi mot den allra sista striden

och knäpper på kanalen att se vad andra gjort

långt bortom våra egna vinteriden.

Men det kan också vara klarspråk på samma läckra melodi, sånt som Dan Berglund var specialist på.

För alla dessa svaga är ljuset svagt att se,

är svagt för den som arbetslös ska traska.

Nu börjar guldet flaga kring namnet SAP

och facklorna har brunnit ner till aska.

Jag säger att Dan Berglund var specialist på fin musik och poetiskt klarspråk. Nu skriver han inte längre sånger åt Kommunistiska partiet i Göteborg, nu är han en opolitisk poet. Men det som kommer att överleva honom är hans läckra musik och politiska sångtexter.

  

För aldrig smiddes järnet som ännu glöder vitt

i Internationalen och i hjärtat ditt och mitt.

Må vi en gång få drömma i sång och poesi

och arbeta i glädje och förening.