Det berättas att en barnsköterska satt och
tröstade ett ledset barn och sa:
– Inte ska du
gråta, lille vän. Det här blåser vi på, det går snart över. Se så, nu torkar vi
bort tårarna. Och så snyter vi oss, fräs duktigt nu!
Detta såg en
ekonom. Han tog fram sin miniräknare och började kolla möjligheterna till
rationalisering. Sen gick han hem och skev en artikel där han visade att det
sköterskan sagt till ett barn kunde sägas till tio barn på samma tid. Om man
drog ut det väsentliga av det:
– Gråt inte! Fräs!
Alltså fyra
stavelser i stället för fyrtio. Om man ställde gråtande barn på rad borde man
kunna trösta tio barn på samma tid med tio gånger fyra stavelser: Gråt inte!
Fräs! Gånger 10 = 40.
Artikeln fick mycket beröm i fackpressen och
på handelshögskolan. Regeringen beordrade kommunerna att tillämpa metoden och
friställa nio av tio dagispersonal. Det blev en rejäl besparing.
Men ute i
landet märkte man snart att metoden var kass. Den vägrade fungera av den enkla
anledningen att barnen vägrade gråta samtidigt. Det gick inte att ställa
gråtande barn på rad.
Kommunpolitikerna vägrade att lyda
regeringen. Det var mycket ovanligt, kanske var det första gången, men de var
obevekliga. Det folkliga förnuftet gick inte att rubba och regeringen måste ge
med sej. Ekonomen häpnade över att han inte togs på allvar och grämer sej ännu
över att det outbildade folket vägrade godkänna vetenskaplig expertis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar