När tvååring skulle dö

                          

Personbeskrivning i journalistiken har blivit allt torftigare. Tidningsfolk tycks tro det räcker med att ange åldern:

2-ÅRING SKULLE MÖRDAS

HADE KISSAT PÅ SKRIVBORD

Sen fortsätter det: 32-åring upptäckte en blöt fläck på skrivbordet och att 2-åringen satt där. 32-åringen blev förbannad. Stoppade ner 2-åringen i den tomma tomtesäcken tillsammans med ett strykjärn som blivit överflödigt sedan 32-åringen gett familjens 29-åring ett nytt strykjärn i julklapp.

Vi förstår nu att 32-åringen är en man och 29-åringen en kvinna, för man ger ju inte ett strykjärn i julklapp åt en karl.  

32-åringen tänker nu dränka 2-åringen i viken. Då kommer familjens 10-åring hem. Det kan vara en pojke eller en flicka. 10-åringen upptäcker att det sprattlar i säcken och befriar genast 2-åringen, som tacksamt börjar spinna och stryka sig mot 10-åringen.

Vi förstår nu att 2-åringen är en katt. Vi kan också anta att 10-åringen är en flicka för ömheten mot katten stämmer med vår bild av flickor.

Den ilskna 32-åringen, kanske 10-åringens pappa, anser fortfarande att 2-åringen bör dränkas. Han försöker slita 2-åringen från 10-åringen.

Larmet väcker familjens 70-åring som tidigare på dagen vattnat blommorna i fönstret och därvid råkat spilla vatten på skrivbordet. 2-åringen är alltså oskyldig, åtminstone den här gången.

32-åringen blir nu på bättre humör och inriktar sig på att försöka rädda det papper som blötts ner på skrivbordet. Det är familjens uppehållstillstånd som kommit från Migrationsverket. Vi förstår nu att det rör sig om en invandrarfamilj. Kanske bruna somalier.

Vad är det då för färg på katten? Vi kan anta att den är svart. Om jag skrivit ”en svart 2-åring” i början skulle läsaren redan då ha gissat att hela familjen var svart och antagligen från Somalia.

Det märkliga med det mänskliga språket är att det framkallar bilder i våra huvuden. Det går att ge tillräckligt med material för att framkalla riktiga bilder av verkligheten. Men det går inte med enbart åldersangivelser. Dom borde vi sluta med.