Som
barn och som ung var jag mycket mörkrädd. Begåvad som jag är hade jag lätt för
att hitta på spöken. Ibland lade jag dom i min säng, ibland fick de smyga
omkring i lägenheten eller bara ligga som avhuggna huvuden i bokhyllan och
titta på mej. Min mörkrädsla blev jag av med i Mexico där jag kunde möta
verkliga faror i form av machetebeväpnade möjliga rånare i nattmörkret.
Spöken
fascinerar mej fortfarande. Det finns sanna spöken och falska spöken. På Linköpings
slott spökar Freulein Winkel som dog av sorg där på 1640-talet och nu går igen.
Freulein Winkel är ett sant spöke i den meningen att hon faktiskt har existerat
och att någon än i dag berättar om henne. Falska spöken skulle då vara de som
uppfunnits av författare och ibland blivit litterära mästerverk som hos Oscar
Wilde eller Selma Lagerlöf.
Om spöken kan man läsa i Sanna historier om spöken av Paul Dowswell & Tony Allan
(Historiska media). Där finns inte Freulein Winkel med, men en hel del andra
sanna spöken från olika delar av världen. De yttrar sig mest som konstiga ljud
och händelser. Nycklar faller ur lås, klockor klämtar, det rasslar och bankar,
möbler flyttar sig, stolar vickar och sängkläder flyger ur sängen. I ett
gravvalv har kistor flyttats omkring. Brinnande tändstickor faller från luften,
det börjar brinna i stängda byrålådor, ansikten blir synliga på golvet och
hotelser blir skrivna på väggen.
Spöken
skadar sällan någon levande människa. Ibland kan de utdela örfilar eller dra
någon i håret. Det händer att barn kastas ner från sina sängar eller svävar
omkring i luften med sina leksaker. När spöken någon gång varit synliga kan det
ha varit som en framglidande nunna i trädgården eller som en huvudlös man.
De
sanna spökena är ganska snälla och oförargliga. Vill man uppleva något kusligt
bör man söka sig till litterära spöken. På det här området är skönlitterära
författare mycket duktigare än verkligheten. Så kanske bör jag passa på – och
skriva en riktigt läskig spökroman! Det går jag nu och funderar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar