Vem kan önska mej ett långt liv?

I min ålder lever man på övertid. Det är naturligt att man tänker på döden då och då. I vårt samhälle är döden som allt annat en ekonomisk fråga. Jag är 87 år. När jag dör kommer samhället att spara de tolv tusen spänn i månaden som jag har i pension efter skatt.

     Förr var döden en fråga för familjen. Om gumman som låg och tynade bort därhemma skrev Helmer Grundström 1943 i sin diktsamling Från myr och mo:

                      Alla dra sig för vården.

                      Ingen ser eller hör.

                      Och det skall bli ljust på gården

                      och trivsamt den dag hon dör.

     

Förr var döden en angelägenhet för hela släkten. Åldringar som inte kunde arbeta borde man göra sig av med. Ivar Lo Johansson skriver i sin bok Ålderdoms-Sverige att det i en kyrka här i Östergötland ”så sent som 1932 återfanns en klubba som enligt en mängd sockenbor använts som ätteklubba”. En gamling får berätta:

      – Då när di vart gamle, så slo di ihjäl döm mä den. Dä va ett allene långt skaft. Då skulle hela släkta hålle i, när di slo te.

    

Numera, menar Ivar Lo, fredar man sitt dåliga samvete genom att bygga snygga ålderdomshem. Han reser runt och studerar dem och blir förfärad. Ser hur pensionärerna sitter sysslolösa ”på varsin sängkant och väntar på döden”. De tvingas vara med på andakter och ”efteråt bjuds det som belöning på kaffe”.

      Ivar Lo tyckte att gamlingar borde få gifta sig på hemmen, men prästen menade att äktenskap är till för fortplantning. Och släktingarna ogillade tanken ”för om åldringarna blir lyckliga så dör dom aldrig”.

Nå, tiderna förändras. Inga och jag kommer inte att råka ut för ättestupan eller släktklubban. Historikern Birgitta Odén har granskat fenomenet. Ordet ättestupa förekommer i svenska språket först i mitten på 1600-talet. Den enda historiska källa som nämner det för förkristen tid är en isländsk mytsaga, en skämtsaga, som inte var avsedd att tas på allvar utan skulle locka till skratt.

Ättestupan och ätteklubban har kanske aldrig funnits. Men önskan att bli av med olönsamma gamlingar finns kvar. Tills åldringsvården blivit privatiserad. Då kommer det alldeles säkert att finnas några som önskar oss ett långt liv, nämligen de direktörer som ska driva skattefinansierade privata ålderdomshem och tjäna pengar på oss!