Jag började i
folkskolan 1932. Samma år kom sossarna till makten men glömde att avskaffa
krillen och psalmverserna.
Man lärde sej alltså memorera och fick ett slags kulturarv. När man nu i hög
ålder tvingas gå i kyrkan på allt fler begravningar, finner man till sin förvåning
att psalmverserna stiger upp ur barndomsminnet med text och melodi, färdiga att
framföras.
Så står den gamle ateisten där och sjunger upp läxan som den likaledes
ateistiska morsan en gång förhörde honom på så att skolans jesusfröken skulle
bli nöjd.
Det blev 1939 och
dags för konfirmation. Gör som du vill, sa farsan. Valet var mitt. Jag tänkte
att om man ska bli författare så ska väl inget mänskligt vara en främmande, så
jag gick dit.
Prästen hette Alner. Han fäste en penna i ett snöre vid pekfingret och snurrade
runt och visade hur fint Gud hade inrättat centrifugalkraften.
På storförhöret skällde han ut en grabb som sagt att Jesus var avlad av
jungfru Maria. Grabbens morsa grät och jag lärde mej att slänga krillen på
historiens skräphög.
Nu läser jag att det
fortfarande förekommer konfirmation i den svenska kyrka som skilts från staten
och blivit ett affärsföretag. Det är bra. Då har ungarna blivit såpass vuxna
att de kan genomskåda den religiösa bluffen. De som har nåt i huvet måste väl då
dra samma slutsats som jag gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar