Helt normal är jag väl inte

När jag skulle skriva berättelsen "Malin från Hejpytten" i Trälserien frågade jag en ung läsare hur Malin skulle vara. Hon sa: Stark och ilsken!

Det räckte bra som utgångspunkt. En litterär figur kan ju precis som vi andra födas med några få särdrag och sedan utvecklas med det som händer henne under berättelsens gång.

Jag har skrivit om påhittade människor. Men jag har gjort det för att berätta om verkliga förhållanden.

Ändå händer det att jag fäster mej vid mina uppdiktade människor. När jag väl hittat på dem tvingas jag ju umgås med dem dag och natt under lång tid. Då sysslar jag mera med dem än med verklighetens människor. Därför fäster de sej i mitt dåliga minne och har ofta blivit verkligare än verklighetens människor.

Jag tänker ibland med värme på tonårsflickan Mickan som skadats av att växa upp under Vattenfalls kraftledning i Hälsingland, hon som var tankspridd, talade långsamt och spelade folkmusik på fiol och kohorn. (Hon finns i Den underbara resan, del 2.)

Det känns egendomligt att vara bekant med henne, eftersom hennes förebild var en pojke som var skadad på samma sätt och inte spelade fiol.

Jag är djupt fäst vid Malin från Hejpytten i Trälarnas vapen. Om hon hade existerat skulle hon nu ha varit död i hundratals år.

För henne kan jag känna som kung Pygmalion på Cypern kände för elfenbenskvinnan han skulpterat och önskade till liv. Nu finns här ingen Afrodite som kan ge Malin liv. Och det är kanske lika bra, för Inga skulle kanske inte tycka om att ha en 16-årig kvinna från 1700-talet i huset.

Ändå har vi det. Och många andra därtill. Det kryllar av dem så att jag ibland inte hör när telefonen ringer eller när verklighetens människor talar till mej.

Som författare är man inte riktigt normal. Det gör nu ingenting. Det är inget att oroa sej för. Det är som det ska vara.

Det är ju inte normalt att ha skrivit en massa böcker.