Om klasskamp igen

I dag hade jag tänkt skriva nånting om varför jag aldrig skulle gå med i en pride-demonstration. På krångliga vägar associerade jag till följande dikt av poeten Ove Klinthäll, som nu blir DAGENS DIKT:

Rånare av banker i vårt land, vad har ni för er?

Inte var det mycket på ett år ni undanskaffade.

Många av er blev dessutom jagade och haffade.

Ni kan lära mycket utav bankers direktörer.

Inga direktörer, vad jag vet, blev straffade.

Dom fick höjda löner, fallskärm och en mängd favörer.

Ni kan ta och slänga er i väggen, amatörer!

Den här dikten passar in i vår syn på klasskamp. Den skiljer på direktörer som kan stjäla ostraffat och vanliga rånare som blir haffade och straffade.

Allt vi gör måste ske med klassmedvetande. Det är här pride-festivalerna kommer in. Jag har inget emot bögar och flator, de finns bland mina vänner. Felet med pride-människorna är att de definierar sej med sitt sexliv, inte med sin klasstillhörighet.

Kvinnokampen har samma svaghet. Att definiera sej som kvinna räcker inte. Margret Thatcher var kvinna. Mona Sahlin och Annie Lööf är kvinnor men också överklassare som aldrig gjort ett hederligt handtag som arbetare.

Vi som anser oss tillhöra arbetarklassen bör se upp. Vi kan umgås med folk ur överklassen men aldrig föra något slags kamp tillsammans med dem. För vi vet att så snart någon av dem får makt så blir de en Margret Thatcher och därmed vår motståndare i klasskampen.

Men de som går åt motsatta hållet då? En Stefan Löfven? Ja, det är väl det vi får se.