Snart
är vi väl inte många kvar som minns den vackra rosen som förr var sossarnas
partimärke men som Ingvar Carlsson ersatte med den fula blaffa som liknar en
krossad tomat.
Ingvar Carlsson verksamhet borde undersökas eller helst
bli föremål för en doktorsavhandling.
Sedan han efter Palmemordet satte igång med att genomföra
Näringslivets hela önskelista, som jag antydde i går, ersatte han sosserosen
med en spansk krumelur som kostade en halv miljon och som ingen kan se vad den
ska föreställa.
Varför
blev den spansk, till att börja med? Varför lades inte uppdraget ut till
svenska konstnärer, som sannerligen behöver både uppmuntran och inkomster?
Jo, då kunde det ha blivit uppmärksammat och vållat protester
och diskussion bland gräsrötterna. Något som partiledningen tycker mycket illa
om.
Ingvar
Carlsson och hans vänner tog till vana att kuppa igenom viktiga beslut utan att
fråga efter vad medlemmarna tyckte. Så varför skulle de inte kuppa igenom en ny
partisymbol?
Det var en viktig sak. Det skulle bekräfta den
förvandling som smugits på oss och berövat oss både parti och traditioner.
Den spanska blaffan symboliserar inte en levande
folkrörelse. Den symboliserar rörelsens förvandling från en folklig kamporganisation
till ett toppstyrt, ideologilöst medlöparparti som gav ett gäng yrkespolitiker
makt och god försörjning men lämnade oss andra utanför.
Mot
den bakgrunden framstår femhundratusen kronor till den stenrike spanske
formgivaren Javier Mariscal som en bagatell. En partiledning som kunde förskingra
rörelsens ideologiska arv kan naturligtvis också förskingra rörelsens pengar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar