Vad vore Sveriges sommar utan Evert?

I går var den dag som borde vara Sveriges nationaldag. Den dag då svenskarna träffas och sjunger och leker och dricker och firar livet och livsglädjen utan kyrklig inblandning, alldeles spontant och av tradition.

Eftersom det finns stenmonument som visar att människor i flera tusen år kunnat bestämma när sommarsolståndet inträffar, är det troligt att midsommarfirande förekommit långt tillbaka i tiden. Hur firandet gick till finns det inte många källor om, men troligen var det fruktsamhetsriter med ritualsamlag på åkrar och framför skulpterade asagudar som Frej.

Ungdomar som finner varandra i parken eller på ängen i den ljusa midsommarnatten har alltså mera historiskt påbrå än de kanske själva anar.

I vår familj klädde vi förr midsommarstång och lekte små grodorna med farföräldrar, barn och barnbarn på gräsmattan utanför kåken där vi bodde. Nu är farföräldrarna borta, vi har själva deras roll och får nöja oss med att äta en god middag med barn och barnbarnsbarn.

Ett som lever kvar är sången och musiken. Farfarsgubben, alltså min pappa Gunnar (1898–1978), sjöng i sin Midsommarvals (och man kan tänka sej det flera tusen år tillbaka om man vill):

Glammande ungdom från bygd och by

ser en morgon gry,

alltmedan dansen går lustigt och glatt

uti midsommarnatt.

Sången och musiken hör ihop med den svenska midsommaren, liksom dansen (och eventuellt kärleksmötena). Det skulle vara roligt att veta hur mycket det spelades och sjöngs i Sverige går. En sak tror jag man kan veta: den poet som sjöngs allra mest var vår störste folklige sångskapare, Evert Taube. Den kan vi vara glada åt. Som poeten Ove Klinthäll i hans Sonett till Evert Taube:

"På Colla Bellas höjd, där geten skuttar

och glesa furor skuggar ginst och sand…"

Se där ett prov på alla dessa snuttar

som vi har lärt som sjunger Taube ibland.

Den där om damer tre med nakna tuttar

är gjord med frisk, poetiskt varsam hand.

Sån tur att vi på cd eller band

kan höra än hur Evert trudeluttar.

Han sjöng, han fabulerade, han skrev,

han målade på duk, det mesta blev

unikt men ändå folkligt, hör- och sevärt.

Vad vore sommarnatten, ljuvligt sval,

förutan Ellinor och Rönnerdahl?

Vad vore Sveriges sommar utan Evert?