Har vi glömt vår svenska arbetarkultur?

Jag funderar ibland på hur den svenska arbetarkulturen ska beskrivas, den som våra makthavare nu vill få oss att glömma bort.

Vi skapade en välfärd som blev unik i världen. Till Sverige kom forskare för att studera hur marknadsekonomi kunde förenas med jämlikhet och trygghet, hur klassamhällets problem kunde angripas på ett demokratiskt sätt och hur en grundtrygghet kunde utnyttjas utan de skamkänslor som fattigvård brukar föra med sig.

Det unika tycks ha varit att den svenska välfärden blev offentligt finansierad och lade grunden till ett individuellt oberoende.

Detta skiljer oss från andra kulturer. Välfärden är koppad till den enskilda personen, ända från den första stora reformen, folkpensionen från 1913.

P-piller 1965, fri abort 1974, daghem, särbeskattning, allt sånt gjorde kvinnan oberoende av mannen. Samboförhållande likställt med äktenskap. Barn har rättigheter, agan förbjöds. Socialförsäkringar och studiestöd tillfaller den enskilde.

Kampen för full sysselsättning byggde på tanken att varje person, man som kvinna, skulle ha makten över sitt eget liv.

Vi byggde en allians mellan stat och individ som gjorde var och en av oss oberoende av både familj och välgörenhet.

Folkrörelserna hade vant oss vid ett föreningsliv på demokratisk grund. Var fjärde vuxen var redan på 1920-talet med i arbetar-, nykterhets- eller frikyrkorörelsen.

Religionen gjorde vi oss småningom av med. Sverige blev världens mest sekulariserade land.

Tyvärr måste det svenska välfärdsbygget begränsas i tiden från 1950 till mitten av 1970-talet, då sossepartiet ännu hade på sitt program att "så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer".

Så borde vår historia skildras för de främlingar som kommer hit och vill vara med och återupprätta det unika Sverige.

Men vem ska föra ut den svenska arbetarrörelsens värderingar och göra dem allmänt kända?

Nu styrs Sverige av folkets fiender till höger. Sosseledarna sålde sej och tappade kontakten med vanligt folk efter Palmemordet. Har vi något gott att hoppas på med en ny regim efter nästa val?