Vad skvalmusiken handlar om

Jag bör antagligen skämmas för min enkla musiksmak. Jag vill alltid ha musik i luften omkring mej och borde väl välja Mozart och Haydn, men det gör jag inte. För det mesta kör jag någon cd med svenska dansband. Musiken är enkel och dansbar, byggd kring tre eller fyra ackord, begriplig för de flesta av oss amatörmusiker.

Texterna handlar oftast om kärlek, lycklig eller olycklig, och skulle nog klassas som usel lyrik av dom som förstår sej på sådant.

Själv blir jag nyfiken på hur såna här låtar skapas. Det förefaller som att man utgår från ett rytmiskt refränguppslag. Jag vill ännu en gång ge dej rosor. Eller Livet är långt, lyckan är kort. Och så lyssnar man fram en melodi. Du gav mej en kyss men aldrig ditt hjärta…

Fast man behöver kanske först en idé. Det förekommer många rosor i dansbandens texter. Jag skulle kunna tänka mej att skriva nånting om att hellre ge tulpaner som inte har taggar att riva sej på.

  

En som aldrig utgår från en textidé är dragspelstjejen Estrid Eliasson som gjort massor av gammaldansmusik utan texter i Calle Jularbos efterföljd, vals, hambo, schottis, polka, snoa – henne kan jag lyssna på hur länge som helst.

Härom dan fick jag tag på en cd med visor av Povel Ramel. Lasse Dahlqvist, Olle Adolphson, Torsten Bergman med flera. Blandade visor, hette den. Erik Bengtsson sjunger. Men det jag fastnade för var Bernt Samuelssons fina gitarrkomp. Här är det kvalitet i både text och musik.

Men så mycket kvalitet orkar man inte lyssna på dagen lång. Så för det mesta får det bli likgiltig skvalmusik.

Själv gör jag mest politiska visor. Sånt ger inga pengar. Så jag borde väl försöka mej på något lönande. Kanske pröva på dansbandslåtar. Hur var det nu med rosorna:  

                 Jag ger inga rosor till dej,

                 du får tulpaner utan taggar av mej…   

Vi får väl se vad det blir. Om du hör de här raderna i skvalradion så vet du vem som varit framme.