Svenska folket har alltid sjungit

Så har det varit allsång på Skansen igen. Artister sjunger egna tråkiga låtar, men allsången är glad och livlig som vanligt. Det är bara att tacka och ta emot.

Om man vill lära sig något om vad svenska folket sjungit under århundradena kan man söka upp en bok av Christina Mattsson. Den heter Sjung! En svensk vishistoria med texter och melodier (Natur och kultur, 2004). Här berättas den svenska visans historia av en forskare som kan sitt ämne och inte väjer för det erotiska och burleska i tidigare svensk vistradition.

Äldre kvinnor sjöng inte bara om ärbara systrar utan lika gärna om kåta käringar, ofta med förstucken kritik mot män som inte fullgör sina äktenskapliga plikter. Var ska den knekten sova då, sade bonden. I min säng, uppå min arm, gänga mej tills jag blir varm, sa bondens hustru.

När anständigheten gjort entré på allvar anade aldrig de studenter som sjöng Kristallen den fina vad bondhustrur kunde ha sjungit hundra år tidigare.

Anständighetens och hyckleriets historia borde ägnas särskild forskning.

Under 1930-talets arbetslöshet kom nasarvisorna. Här har jag direkt kunskap. I vårt kök i enrummaren på Söder i Stockholm stod en tryckpress, en trampdigel. På den tryckte min far Gunnar sina visor som han sen sålde för ett öre styck till andra arbetslösa som sålde dem för tjufem öre ute på stan – ett slags maskerat tiggeri. Det var visor om kära mor i den lilla stugan bland björkarna, inga politiska visor alltså, för då skulle inte folk med gott om tjufemöringar ha köpt dem!

Mot slutet av 1800-talet kom ”berättelsesånger” med rötter i nykterhets- och väckelserörelserna. Far super och slår ihjäl lilla Anna som gått till söndagsskolan. Och psalmdiktaren Lina Sandell skrev om lilla svarta Sara, ”ett fattigt negerbarn” som dör och blir ”vit och skär i Lammets blod”.

Sen fick vi ”stamsånger” som skulle sjungas i skolan och ge oss en gemensam sångrepertoar av Vi gå över daggstänkta berg, Vintern rasat och Uti vår hage. Begreppet försvann ur läroplanen 1969.

Den stora publiken visade sig mogen för diktare som Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin, Birger Sjöberg, Ture Nerman och Ruben Nilsson. Publiken har tagit till sig både schlagern och visan, vilket man ibland kunnat höra i Allsång på Skansen. Fast de måste vara anständiga och opolitiska förstås.

Hasse och Tage bidrar i Christina Mattssons bok med Var blev ni av ljuva drömmar. Här förekommer sällsynta ackord som E7sus4, men annars är bokens noter och analyser enkla.

Standardverket Den svenska sångboken (Bonniers) innehåller närmare 500 låtar. Den här boken Sjung! har bara tiondelen så många men är ett viktigt komplement. Främst för att den ger ett historiskt sammanhang men också för att Christina Mattsson är fördomsfri nog att visa alla sidor av svensk viskonst.