Min blogg om ABF den
13 juni har uppmärksammats. Både av folk som håller med och av såna som
protesterar. Någon har skickat mej boken "ABF hundra år" som jag
läst.
Av den framgår att en del av ABF:s tidiga företrädare, t ex Rickard Sandler,
var marxister, men det visar sej också att marxismen försvann och aldrig fick
plats som studieobjekt i rörelsen. Marxisten Sandler skrev den betydelsefulla
skriften Samhället sådant det är. Ett
halvt århundrade senare konstaterade Olof Palme att något liknande därefter
inte skrivits.
Sen ägnade sej ABF åt
borgerlig bildning. Richard Sandler omtolkade socialismen och gjorde den
liktydig med en välfärdspolitik av folkhemsmodell.
Per Sundgren skriver i sitt bidrag om ett "etablerat bildningsbegrepp".
Den goda kulturen fanns och uppgiften var att sprida den till de obildade
massorna.
Alltså inte att skapa en arbetarkultur. Inte som August Palm menade att
"skapa ett folkligt alternativ till det klassiska bildningsarvet".
Det är ju precis vad jag har sagt. Var har jag fel?
Uppgiften var att åt arbetarklassen erövra den bildning som dittills varit
ett privilegium för de högre samhällsklasserna, skriver Per Sundgren. Så var
det nog.
Boken ABF hundra år har flera intressanta
medarbetare. Sista kapitlet handlar om invandrarna, men den svenska
arbetarklassen hittar jag ingenting om. Vart har de svenska arbetarna tagit
vägen? Och var finns i dag socialdemokratin? Det är sånt jag tycker att
studiecirklar borde syssla med.
Men vad nu! I Proletären 14 juni hittar jag en artikel med rubriken
"Debatt om privatiseringar". Arrangörer var en studiecirkel inom ABF som studerat marxism under våren.
Om det är sant, om de finns sådana cirklar, då har jag haft alldeles fel och
måste verkligen be om ursäkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar