ABF 100 år – med vad då?

Nu firar ABF hundraårsjubileum. Dags att kolla vad Arbetarnas Bildningsförbund sysslat med. Inte har det varit att skapa en arbetarkultur. Traditionen har varit att folket skulle upplysas och uppfostras av dom som menade sig vara bildade.   

Uppfostringstanken har gamla anor. När ABF bildades 1912 var det med en finkulturell ambition. Där förordades t ex länsorkestrar som kunde dela upp sig i stråkkvartetter ”och resa ut i bygderna och ge konserter”, säger Stefan Bohman i sin bok Musiken i politiken (Carlssons 2003), något som vanligt folk troligen inte hade ett dugg intresse av.

Själv har jag föreslagit ABF på min hemort studierubriken Vart tar välfärden vägen? men utan resultat. Om folk på egen hand skulle söka kunskap i det ämnet skulle de snart upptäcka socialdemokratins förflackning och skuld till välfärdens nermontering, vilket antagligen måste förhindras.

När det gäller kulturen ser man tydligast att ABF styrts uppifrån. 1952 stod det i ABF-broschyren Anvisningar för instrumentstudiecirklar att ”dragspelet i regel leder till fattigare kontakter med musik än instrument som fiol, cello och piano”, skriver Stefan Bohman i Musiken i politiken. Och sånt som folk verkligen spelade – munspel, banjo och cittra – skulle ”bortfalla”. Jazz kunde inte accepteras.

ABF har aldrig varit arbetarnas bildningsförbund. Det var inte där vi studerade marxism och politisk ekonomi på 1960-talet, det gjorde vi i fria vänstergrupper. Ännu tidigare stängde ABF ute sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen av rädsla att förlora statsbidrag, berättar Stefan Bohman.

Kan ABF ta sig upp ur slummern nu när behovet av aktivitet och folkbildning verkligen är skriande?