När det gäller religion är man nyfiken, så ateist man är.
Tror de som tror på det de borde tro på? Eller finns det en vanekristendom som
vänjer folk av med att tänka?
En del frågor är ju så självklara
att barn kan ställa dom. Vem har skapat Gud? Hur ser Gud ut? Enkla frågor, som
har gett teologer sömnlösa nätter men som vissa i ens omgivning aldrig tycks ha
ställt.
De flesta vanekristna är kvinnor.
De borde väl vara nyfikna på den egna rollen.
Adam och Eva fick två söner, Kain
och Abel. Den ene dödade den andre och tog sig sen en hustru, var kom hon
ifrån? Sen fick de en tredje son, som också tog sig en kvinna och förökade sig.
Och Noaks tre söner tog sig hustrur. Kvinnorna fanns där bara helt plötsligt –
och tur var väl det, men hur gick det till?
Om jag trodde på Gud skulle jag
nog tycka att Gud borde förklara det här med kvinnorna. Och dessutom göra om
skapelsen så att människan helt enkelt kunde hoppa över jordelivet och komma
till himlen direkt. Då skulle han ju slippa offra sin son också.
Jag är uppvuxen på Söder i
Stockholm i en arbetarklass där man aldrig träffade någon troende. Att sen som
pensionär hamna på landet är det finns troende och där man ändå kan lira
Svinnsta skär med prästen som spelar dragspel, det är en egendomlig upplevelse.
Vänner dör. Man går i kyrkan på
begravning. Får höra medeltida snack om att den döde ska komma tillbaka. Man
borde hoppa upp och ropa: Nej, för helvete! Men det gör man inte. Man sitter
tyst och stilla och upptäcker att man blivit uppfostrad.
Man blir väluppfostrad på gamla
dar. Slutar tänka. Slutar diskutera.
Kanske dags att kvickna
till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar