En poetisk historielektion

Om svenska kungar fick man länge läsa i skolans historieböcker. Gustav den andre Adolf blev med tiden tämligen fet och Gustav Vasa gjorde kungadömet ärftligt och körde vasaloppet på skidor. Närmare än så kom man aldrig kungarna. Nationalencyklopedin ägnar fyra spalter åt Gustav Vasa utan att man känner att man har mött honom.

För att man ska möta en historisk person som en levande människa får man gå till skönlitteraturen. Så här möter vi Gustav Vasa hos poeten Ove Klinthäll:  

Heelwittes dieflar hwad tandväärk iak fått!

röt Gustaf den förste på Wahdstena slott.

Han bad till sin gud om att bota hans plåga,

men icke – det understeg gudens förmåga.

Då blev Gustav Wasa så okristligt vred

och skrev ett dekret vilket ofta citeras:

"Wahreviga malmklåka skal tagas nedh

ok körksilfret skal confisceras!"

Här kan man lida med den gamle kungen. Och samtidigt med ett par korta rader få se vad han uträttade. Det här med tandvärken ger mej en historisk kunskap i förbifarten: Vilket helvete folk måste ha haft ända in i vår tid, innan vi fick tandläkare med bedövningsnålar!

Gustav Vasa mådde inte bra när han grundade vårt nutida Sverige. Det gjorde tydligen inte heller poeten Klinthäll när han skrev om historiens storheter. Så här kan det låta:

Shakespeare är borta och Mozart är tyst,

Rembrandt av döden bortsopad,

Einstein är väck, Winston Churchill är byst,

och tänk, Maradona är dopad!

Ingenting skrivs mer av Carl Johan Love.

Själv mår jag halvtaskigt. Hälsningar Ove.

Vi år väl hälsa tillbaka och önska bättring. Och tacka för alla rimmade kommentarer till vad som hänt i historia och nutid.