Bara ateister tar religionen på allvar

Det berättas om några indianer i Sydamerika att de blev så förtjusta i den missionär som omvänt dem att de slog ihjäl honom av ren välvilja för att de unnade honom den salighet han så övertygande målat upp i sina predikningar.

Om det är sant så verkar det ha varit ett folk som tog religionen på allvar. Det kan jag inte finna att kristna människor i vår del av världen gör.

När jag förlorade min mor kände jag sorg. Om jag varit religiös borde jag ha jublat och dansat på gatorna av glädje för att min mor nu kommit till paradiset.

Om jag inte kände glädje måste det ha berott på att jag antingen var självisk och bara tänkt på min egen förlust eller också på att jag trodde att min mor inte blivit insläppt i himmelriket.

Nu är jag inte religiös, därför kunde jag sörja utan logiska komplikationer. Jag behövde inte snubbla på det sk teodicéproblemet: kan gud vara både god och allsmäktig som världen ser ut? Eftersom gud inte finns behöver frågan inte besvaras.

Men den är intressant ändå, därför att de väcker en ny fråga: Vad är egentligen religionens roll i de reaktioner vi sett på de ofattbara massmorden på norska Utøya nyligen?

Vi har sett präster ta tillfället att förbättra kyrkobesökarstatistiken. Vi har sett pressen höja lösnummerförsäljningen. Vi har sett osminkad sorg och förtvivlan hos drabbade anhöriga.

Av allt detta är det bilden av brinnande ljus och fullbesatta kyrkor som dröjer kvar på näthinnan. I kyrkbänkarna fanns den rätta sorgen. Men fanns där också den rätta tron?

Hos några fanns kanske en vacklande barnatro. Hos anda kanske bara ett behov av att smälta in i en sörjande gemenskap.

Men fanns det någon enda som kunde ta religionen på allvar? Som fortsatte att tro på en gud som är god och som alltså måste ha haft någon särskilt fiffig mening med att låta massmorden ske? Den personen borde träda fram och förklara sej.

I vår kulturkrets kan man bara vara religiös om man inte riktigt tror på sin religion. Annars måste man ju bli som de latinamerikanska indianer som gillade sin missionär och unnade honom att komma till himlen.

Nej, ju fler vanekristna människor jag träffar, desto mer övertygad blir jag om att det i vårt land bara är i ateister som tar livsåskådningsfrågorna riktigt på allvar.