Om jag kunde skriva dikter skulle jag
kanske skriva en kärleksdikt till den kvinna jag älskar. 1700-talspoeten Johan
Henrik Kellgren kunde. Han skrev kort och vackert:
Du,
som av skönhet och behagen
en
ren och himmelsk urbild ger!
Jag
såg dig – och från denna dagen
jag
endast dig i världen ser.
Det låter väldigt ungt. Vi får inte
veta hur lång tid han syftar på med "från denna dagen". Om oss som
har långa förhållanden bakom oss har poeten Ove Klinthäll skrivit en av de
finaste kärleksdikter jag vet. Så här diktar han och kallar poemet GAMMAL
KÄRLEK:
Vi
suttit här länge nu, dag efter dag
vid
samma kvadratiska bord
och
ätit och druckit, min hustru och jag,
och
fikat och bytt några ord.
Vi
delat på brödet och mjölken, vi tvenne,
men
sett samma sak har vi ej,
för
jag har i allmänhet tittat på henne
och
hon har fått titta på mej.
Nå,
ungdom försvinner och skönhet och glitter,
och
rynkorna syns, det går ej att bestrida,
men
dock, det är ungdomens kärlek som sitter
vid
köksbordets motsatta sida.
Så blir det, enkelt och vardagligt.
Kärleken skiftar form från förälskelse, kättja och berusning över trötthet och
tristess till värme, trygghet och ömsesidigt beroende. Så om i inte skiljer er
utan hänger ihop och står ut – då har ni chansen att möta något som kanske
kommer att förvåna er: Gammal kärlek!
Otroligt fin dikt av Klinthäll där. Man blir lite varm i brösttrakten.
SvaraRadera