Tjernobyl fick jag känna av!

I dag är det 26 år sedan kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina smällde av och drabbade oss här i Sverige, ja även här på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag klippte gräs en tid efteråt och blev dödssjuk. Vår katt födde ungar med inälvorna utanför kroppen.

Den tid då jag tillbringat mesta delen av mitt liv – 1900-talet – är mänsklighetens märkligaste århundrade. Då blev vi vetenskapliga. Då exploderade den tekniska utvecklingen och all vår kunskap inom kemi, teknik, medicin och annan vetenskap – fram till kärnkraften och vår möjlighet att spränga hela vår planet i bitar.

Jag går nu och väntar på att min nästa, och kanske sista, bok ska komma från tryckeriet. Den är en liten roman som heter Tusen år efteråt och ges ut av Murbruks förlag.

För att förstå vår tid måste man se den utifrån. Man kan tänka sej att en utomjording landar här och ser på vår tid med förvåning. Men man kan också tänka sej att människorna om tusen år ser tillbaka på oss och förundras.

Det är då våra nergrävda atomsopor börja läcka död och förintelse. Vi blev inbillade att slutförvaringen skulle hålla i hundratusen år, men redan efter tusen år drabbar våra atomsopor våra efterlevande.

Jag skriver om hur folk om tusen år lever, eller försöker överleva, men egentligen handlar boken om vår tid sedd genom deras ögon.

Det mest spännande i mitt yrke är att läsa om sin egen bok sedan den blivit tryckt – och att sen få veta hur den blir mottagen av sina läsare.

En gång i tiden var mina böcker storsäljare. Det är de inte längre. Men några läsare har jag. Om du hör till dom hoppas jag få veta vad du tycker om Tusen år efteråt.

Låna boken på biblioteket, eller fråga efter den där så att dom tar in den!