Nu blir jag ohederlig

I min barndom var jag hederlig och väluppfostrad. Jag snattade inte i butiker och pallade inte äpplen i villaträdgårdar. Nu på ålderns höst har jag blivit ohederlig.

Man rättar sej efter sina föredömen. Jag växte upp i en hederlig arbetarklass. Våra politiker hade ideal och anspråkslösa löner. De snodde inte pengar av oss för att berika sej själva.

På 1950-talet kunde jag låta bilen stå gratis vid trottoarkanten utanför min arbetsplats. Sen började det hända saker. Parkeringen blev avgiftsbelagd, först med tio kronor för tre timmar, sen med tio kronor för en timme, nu med tjugo kronor i timmen. Politikerna höjde sina löner. För att kunna tjäna femtitusen i månaden måsta de ju ta in pengar.

Med makthavare som är dåliga föredömen känner man att ens egen moral fördärvas.

Om jag ska åka in till Norrköping och sitta på biblioteket och forska för min nästa bok i fem timmar måste jag betala hundra kronor för parkeringen. Om jag och hustru Inga vill dricka kaffe och ha trevligt i PRO i tre timmar så ska politikerna ha sextio kronor för att vår bil står stilla utanför Hemgården.

Nu har jag slutat betala parkeringsavgift. Om jag står gratis tio gånger sparar jag i genomsnitt tusen kronor. Kanske blir jag ertappad den elfte gången och får böta sexhundra spänn – då har jag ändå tjänat fyrahundra.

Det låter kanske inte så mycket. Men därtill kommer ju glädjen att ha lurat makthavarna – även om de inte vet om det.

Kanske finns det flera metoder att lura de mäktiga. Dit hör ju inte bara politiker utan även kapitalister. På ett varuhus där jag brukar handla har kundtoaletten varit gratis. Nu ska ägaren tjäna fem spänn varje gång jag blir kissnödig. Jag lägger en femma i låset – därtill är jag nödd och tvungen – men sen ställer jag dörren lite på glänt när jag går ut, så att nästa besökare kan kissa gratis.

Att blåsa en girig storföretagare på en femma känns också bra. Finns det flera tips om sån här vardaglig klasskamp för oss fattiga?