Inget snack om den förfärliga långfredan

När min egen inspiration sviker, stjäl jag gärna från nån kollega, gärna från poeten Ove Klinthäll som är produktiv och ofta säger något som passar till det man själv vill säga.
    Nu när syrenerna knoppas kring huset och rådjur och älgar springer omkring i skogen kring torpet där jag bor, känner jag att jag älskar den svenska skogiga och bergiga naturen. Jag skulle inte vilja se öppna landskap omkring mej. Sånt är inte svenskt, det är tyskt som Lüeburger Heide eller främmande som de solbrända öknar vi har sluppit se här i landet.

Jag trivs alltså inte bäst i öppna landskap. Det gör tydligen inte Ove Klinthäll heller, om man får döma av den vers jag nu knycker av honom som DAGENS DIKT:

Jag ger fan i öppna landskap, djupt i skogen vill jag bo,

där finns t ex rara djur såsom älg och räv och ko.

Här finns fullt med fina fåglar, ingens skränig skrikig mås.

och här är det nästan alltid lugnt, inget fasligt gräsligt blås.

Här bränner jag min brasa själv och grillar korv i sommarns kväll,

och skulle korvarna ta slut kan jag grilla revbensspjäll.

Jag ge fan i öppna landskap, och jag ski-i-i-ter i-i-i Lundell.

Tack för den dikten. Nu slapp jag försöka hitta på nåt att säga om den här förfärliga långfredagen som numera ändå ingen tar på allvar. Jag undrar vad som sägs i kyrkorna i dag. Inte ens de som tror, tror ju längre på det där med död och uppståndelse. Det där kan vi fundera lite kring i morgon. Glad påsk!