Häromdan hittade jag bland mina videorullar den amerikanska musikalen Cabaret med Liza Minelli som Sally och den fantastiske Joel Grey som Konferencieren. Att se om den var en upplevelse.
Jag undrade: Vad gör vi kulturarbetare i dag? Vart har det politiska kulturskapandet tagit vägen?
Cabaret bygger på Christopher Isherwoods bok "Farväl till Berlin" och riktar sej mot nazismen. Det är sällan ett skådespel angår mej, men här finns en scen som skakar om mej ordentligt.
Det är på en uteservering i Berlin. En ariskt vacker yngling, blond, kortklippt, i ljus uniform, börjar sjunga stilla och lyriskt om natur, blommor och bin. Två unga män stämmer in. Sången får en refräng om en löftesrik framtid. Flera reser sej och sjunger med. En medelålders man, ett flickebarn, en kvinna. Sången ökar i intensitet, uniformerad ungdom stämmer in. Alltfler röster blandas, medryckande, taktfast. Ynglingen sätter uniformsmössan på huvudet och höjer armen till hitlerhälsning. Det hela urartar till ett fascistiskt massmöte.
Jag var åtta år när Hitler kom till makten. Jag växte upp på Söder i Stockholm där antinazismen var självklar. Vad skulle ha hänt om jag i stället vuxit upp i Tyskland? Jag kunde ha hamnat i Hitlerjugend, gått och marscherat och eldats av deras medryckande sånger. Håll fanan högt och leden sammanslutna!
Den insikten är ohygglig. Vår hjälplöshet inför överhetens propaganda.
I filmen kommer Joel Greys ansikte in medan massmötets sång tonar bort. Han ler och nickar långsamt och tycks säga: Där ser ni! Se upp för faan! Nästa gång är det ni som sjunger med utan att tänka. Det gäller att i förväg se vart de mäktiga vill driva oss.
Att i förväg se!
Vad har vi nu för tecken i tiden? Moderaterna har vuxit. Det svenska parti som rymde de flesta nazisterna under hitlertiden och sa nej till alla välfärdsreformer under 1900-talet har blivit regeringsparti.
Det talar ännu lugnt och vackert - likt ynglingens sång i Cabaret. Det kallar sej vårt nya arbetarparti. Men se upp! Så lät det i Krupps och IG Farbens Tyskland också.
Moderaterna bör bekämpas med sin egen historia. Men de som borde bekämpa våra storföretags politiska gren håller i stället på att jaga småfolket. Försäkringskassan ska inte längre hjälpa de behövande, i stället ska den jaga bidragsfuskare. Till exempel. Det ges sparbeting hit och dit. Vem är det som hellre tar miljoner från foket än från bonusdirektörerna? Är det staten? Vad är det för en stat vi i så fall håller på att få.
Medan dagens kulturarbetare tiger få vi gå tillbaka till dom som sa ifrån. Lär av Cabaret!
Att i förväg se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar