Tänk att man blivit så gammal att man kan minnas åttio år tillbaka i tiden! För åttio år sedan var jag sju år och skulle börja skolan. Båda mina föräldrar var arbetslösa.
Det jag tydligast minns av vår fattigdom var pappa Gunnars skor. De var slitna så att det var ett runt hål mitt i sulan. För att täcka det hade han alltid tidningspapper i skon. Han gick alltid på antingen Aftonbladet eller Typograftidningen.
Apropå fattigdom och arbetslöshet: I ett gammalt nummer av Folket i Bild hittar jag en dikt av A Gunnar Bergman, en nu borglömd författare vars böcker man dock kan hitta på antikvariat. Han skrev om dem som samhället inte har behov av i dikten Det rika landet:
Vad detta land måtte vara rikt.
Som har råd,
faktiskt har råd,
att låta tiotusentals ungdomar
i sina bästa år
trampa gatorna
under fåfängt sökande
efter ett jobb.
Detta land behöver inte sina söner.
Inte deras händers styrka
inte deras hjärnors tankekraft
inte deras viljors stål
inte deras ögons ljusa tro.
Vad detta land måtta vara rikt.
Den här lilla dikten publicerades 1935 – men känns inte tankegångarna igen också i dag? Lika väl som arbetslöshetens konsekvenser för individen:
Sakta, obönhörligt sjunker jag.
Lemmarna domna av brist på motion.
Hjärnan förslöas av brist på uppgifter.
Själva tiden förlorar sina konturer,
dagarna flyter samman
i en enda grå deg
som jag inte kan komma ur.
A Gunnar Bergman föddes 1903 och dog 1967. Han tog inte studenten men gick på folkhögskola. Hade olika jobb och kunde ha blivit bas eller ombudsman, men Jag blev så förbannad när jag såg kompisarna med krökta ryggar tiga och ta emot, att jag inte kunde styra min tunga, och så blev han författare i stället och småningom journalist på Aftontidningen i Stockholm och Arbetet i Malmö.
Jag ska försöka få tag i hans bok från 1949 Rödfärgad kultursyn, där han ger sig på slöheten inom arbetarrörelsen när det gäller kulturen.
Kanske borde något radikalt förlag kolla hans böcker och se om något han skrivit är värt att ges ut på nytt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar