Är ni nöjda nu, era jävlar?

Till det otäckaste jag vet hör rubriker som säger att människor ska bort. Vi ser det ständigt. Företag eller politiker ska göra sej av med några hundra anställda för att spara. Antingen genom avsked eller naturlig avgång.

Naturlig avgång är ett gammalt nazistiskt begrepp. Judarna skulle skickas på tvångsarbete, kvinnor åt ett håll och män åt ett annat håll, varvid de skulle hindras att fortplanta sej och så försvinna genom "naturlig avgång".

Jag försöker sätta mej in i hur de ansvariga tänker. Oberoende ekonomer har visat att samhället inte tjänar ett dyft på att avskeda till exempel en kommunanställd. Med a-kassa eller socialbidrag och borttappad skatt och köpkraft går det samhällsekonomiskt jämnt ut.

Men lokalpolitikerna kan visa upp fina siffror. För vem? För en regering som på Näringslivets uppdrag gett dem order att spara?

Den som inte får arbeta har bara ett sätt att bli samhällsekonomiskt lönsam och det är genom att dö. Ju fler av oss som dör, desto mer kan det sparas.

Då fylls jag av skräck när jag läser att 40 av 103 lekplatser i kommunen måste bort. Det skulle alltså vara lönsamt för kommunen om de barn som behöver dessa lekplatser försvann!

Låter det cyniskt? Låt oss då pröva en logisk tankegång. Varje resa börjar med första steget. Den som tar första steget bör veta vart han är på väg och var resan ska sluta. Besparingar och nedläggningar pågår för fullt. Vad finns i förlängningen? Naturligtvis att allt som det sparas på försvinner och att allt som utsätts för nedläggningar blir totalt utplånat. 

Försämrad vård blir ingen vård. Ett halvt ägg i gamlingarnas mat blir inget ägg. Sämre skolmat blir ingen skolmat och till slut ingen skola alls.

Eller har ni hört nån ansvarig säga var trenden ska vända?

Själva kan vi ju tänka oss att den ska vända här och nu. Från och med i dag ska det bara bli förbättringar.

Gamlingar ska få två ägg om de vill. Skolbarn ska få mat som lagats på skolan. Antalet offentliganställda ska fördubblas så att folk slipper jobba sej sjuka. Näringslivets och politikens toppar ska påtvingas samma moral och löner som gäller för oss andra.

En av vänsterns vassaste pennor är frilansjournalisten Ann Charlott Altstadt. I ett gammalt klipp jag har ur LO-tidningen skrev hon 2004 under rubriken Jag känner inte längre igen partiet. Då menade hon Socialdemokraterna.

Vi lever mitt i konsekvenserna av dumskallarnas sammansvärjning, skrev hon. Inom vården fattas både sängplatser och personal samtidigt som politikerna lägger ner och slår ihop sjukhus och avdelningar i ett besynnerligt vanvett.

Kommunala bolag bildas där direktörer och tjänstemän leker affär och lyfter jättelöner. Man undrar var man ska göra av sin vanmakt.

Och hon slutade: Nej, jag känner inte längre igen partiet. Är ni nöjda nu, era jävlar?

Det är dom inte. Jo, moderaterna förstås. Men hur är det med sossarna. Hur är det i kommuner där de styr? Och hur blir det när de kommer till Kanslihuset efter nästa val? Det får vi se. Eller helst försöka påverka.