Mellan 1960 och 1980 var det politik i musiken. Om det handlar boken Musik och politik hör ihop (Gidlunds förlag, 2008). Även de som inte var med på 60- och 70-talen trallar låtar från den tiden: I natt jag drömde eller Å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras. Alf Arvidsson, som skrivit boken, analyserar sånger från dåtidens Lp-skivor, presenterar upphovsmän och visar hur vänstermusiken togs emot. Vi får en genomgång av den tid då kulturen och musiken var ett vapen.
Det som utlöste vänstervågen var USA:s krig i Vietnam. 1960-talet var ett viktigt decennium i massmedias utveckling. TV slog igenom och därmed också begreppet "kändis". Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige gjorde oss medvetna om hur medierna stödde den rådande ordningen.
Trubadurerna drogs in i politiska sammanhang. Redan 1965 var Cornelis med i den första Vietnamdemonstrationen. Andra ställde upp. I början handlade sångerna om internationella frågor. Från 1970 blev arbetet ett viktigt tema. Sonja Åkessons Den ensamma mamman i traversen och Nationalteaterns Hanna från Arlöv är exempel. Fria Proteatern spelade NJA-pjäsen och Nynningen och Björn Afzelius hyllade strejken som kampmetod.
När perioden började lida mot sitt slut kom Tältprojektet att förverkliga drömmen om den stora vänsterteatern. En helaftonspjäs om den svenska arbetarrörelsens historia, flödande av musik. Den hade premiär i maj 1977.
Sen dess har kamplusten tonat ner. I dag har musiken blivit en vara som säljs och köps. Musik är konsumtion i stället för kommunikation. Något vapen är den inte längre.
Boken Musik och politik hör ihop vill jag rekommendera både till dem som var med och till alla som vill veta hur kulturkamp kan föras.
Den enda invändning jag har är personlig. Jag är felciterad av professor Arvidsson. Jag skrev i en sångtext: "Vad vill ni vi ska göra som världen nu ser ut? Avskaffa imperialismen med FN-beslut?" Arvidsson skriver Bestraffa i stället för Avskaffa. Det är dåligt. Men resten av bokens 400 sidor är bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar