Den svenska välfärdens historia – del 8

Det som kan kännas svårt för en del av oss är socialdemokratins roll i den svenska systemförändringen.

Hela Ingvar Carlssons ledarskap kom att präglas av nonchalans mot partiprogram, folkopinion och demokrati. Han blev Näringslivets lakej.

Genom honom fick SAF och Industriförbundet allt vad de pekade på. Som jag tidigare nämnt infördes den nya kommunallagen utan offentlig debatt. I Göran Färms bok "Carlsson" skryter Carlsson med hur han gått förbi väljarna och efter tyst diplomati med de borgerliga fått igenom "svåra" frågor som skattereformen, förändring av skola och äldrevård, åtstramningar, reklam i TV, krympning av den offentliga sektorn, ansökan om medlemskap i EG, Öresundsbro, allt sånt som näringslivet och de borgerliga krävt.

Dit hörde också avregleringen av kredit- och valutamarknaden som genomfördes utan att ens partiets verkställande utskott hade en aning om det. (Stig Malm i radions Gomorron världen 14/9 1997)

Lördagen den 25 september 1993 hade Aftonbladet en stor svart rubrik: Carlsson tog order från SAF. Artikeln hänvisade till Björn Elmbrants bok "Så föll den svenska modellen". Där visas att SAF-chefen Ulf Laurin var den egentlige upphovsmannen till det krispaket som Ingvar Carlssons regering lade fram den 8 februari 1990.

Näringslivet har fått igenom rader av önskemål, naturligtvis också av den borgerliga regeringen. Sånt som sänkningen av gåvoskatten och skatten på kapital, förmögenheter och arv, privatiseringar och nedskärningar i den gemensamma sektorn, försämringar i det sociala trygghetssystemet, skrotandet av löntagarfonder och mycket annat.

Den mest slagkraftiga rubrik jag stött på under mina år av självstudier fanns i Proletären:

VEM HAR VALT WALLENBERG?

Så elegant, på en enda rad, kan tillståndet i Sverige beskrivas. Demokrati ska betyda folkstyre. Men här styr inte folket utan de som lagt beslag på folkets tillgångar. Inte demokrati alltså utan snarare kleptokrati. Tjuvavälde. Så kan det inte få fortsätta.

Något måste göras, men vad? Vi kan hitta en plattform. Kanske främst i Ernst Wigforss efterkrigsprogram. Där finns tre huvudrubriker:

1) Full sysselsättning.

2) Rättvis fördelning.

3) Demokrati i näringslivet.

Full sysselsättning betydde att offentliga arbeten skulle utökas när sysselsättningen minskade i det privata näringslivet.

Rättvis fördelning betydde solidarisk lönepolitik, trygghet vid inkomstbortfall, barnbidrag, lika bildningsmöjligheter och arbetstidsförkortning.

Demokrati i näringslivet betydde statlig kontroll över kreditgivningen, förstatligat försäkringsväsende och offentlig kontroll över kapitalmarknaden. Och inte nog med det. Enligt Wigforss betydde det också att naturtillgångar skulle ägas av samhället och hyreshus i städerna skulle överföras i kommunal ägo!

– Ekonomisk makt utan skyldigheter står i strid med idén om demokrati och måste begränsas, sa Wigforss.

Detta är en tradition som vi bör känna till för att kunna förstå dom som byggde det svenska välfärdssamhället. Det ger oss också råg i ryggen när vi reser våra krav i dag.

I morgon kommer sista avsnittet av Den svenska välfärdens historia. Det betyder inte att historien är slut. Den drivs alltid vidare – frågan är bara hur och av vem eller vilka.