Den svenska välfärdens historia – del 6

I botten på samhällsutvecklingen ligger den tekniska utvecklingen. När jordbruket mekaniserades gick arbetarna till industrin. När industrin automatiserades tog kapitalisterna vinsten och arbetarna fick sparken. Då måste arbetarna ta vägen någonstans. Tre möjligheter fanns: att gå ut i arbetslöshet, att gå till den privata tjänstesektorn, att gå till den offentliga tjänstesektorn.

I Europa blev det arbetslöshet. I USA blev det skoputsare och lågavlönade mac-jobs. I Sverige blev det offentlig sektor. Det är den historiska bakgrunden till vårt unika välstånd.

Här blev det starka folkrörelser. En del pampstyrda, vilket kunde vara att nytt hot mot demokratin. Redan på 1930-talet skrev Nils Ferlin sin lilla dikt "Till en socialdemokrat":

Ack, klättergroda lilla

Du idogt under årens lopp

från gren till gren har klättrat opp

Nu sitter du i buskens topp

men luktar lika illa.

Sextio år senare drevs vi in i EU med socialdemokratisk hjälp.

Det tycks finnas tre välfärdsmodeller. Den första, tillämpad i USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Storbritannien, präglas av låga skatter och behovsprövade bidrag.

I den andra modellen, den katolska-korporativa, tillämpad i Tyskland, Frankrike, Österrike, Italien och andra europeiska länder, är socialförsäkringarna knutna till arbetsgivarna och barn- och äldreomsorgen lämnad till familjen, där kvinnorna jobbar gratis och hålls borta från arbetsmarknaden.

Den tredje välfärdsmodellen är den skandinaviska som karaktäriseras av höga skatter, stor offentlig sektor och generella sociala förmåner. Även de rika får barnbidrag och ser vart skattepengarna tar vägen. Den modellen gynnar jämställdheten mellan både kön och klasser.

Stefan Carlén, förbundsekonom i Handels och numera ordförande i Ordfront, har sagt har sagt att den svenska modellen skulle gå förlorad om vi gick med i EMU och fick euron som valuta. Vi skulle tvingas till gemensam skatte- och välfärdspolitik med övriga europeiska länder och förlora vår unika välfärdsmodell.

Som kulturarbetare oroar jag mej numera för kulturen. Där verkar det som om vänstern tappat stinget. Redan för tjugo år sedan var högern på alerten i det sammanhanget.

I det konservativa idéorganet Svensk Tidskrift nr 8–9 1991 konstaterade chefredaktören Margaretha af Ugglas att högern vunnit kampen om språk och verklighetsbeskrivning. Utom i ett avseende: dagspressens kultursidor var fortfarande vänstervridna. "Det måste bli ett slut på detta." Och ledarartikeln slutade: "Därför måste det nu stå som en första punkt på högerns prioriteringar: Erövra kulturen!

Man kan tycka att en så klar uppmaning skulle ha manat arbetarrörelsen till försvar för kulturen. Så skedde inte.

Näringslivet har haft ett enormt informationsövertag. Nu har de i årtionden gått in i våra huvuden med sina stora resurser. Här är några exempel på vad de försökt och delvis lyckats med:

Lära oss tänka ekonomiskt i stället för socialt.

Lösa våra problem individuellt i stället för kollektivt. Det kallas valfrihet.

Förvandla oss från medborgare till kunder.

Föra över makt från de folkvalda till storföretagen, "marknaden".

Vi resonerar vidare i nästa avsnitt.