Att BNP inte är en kaka som kan delas i bitar utan en ström av betalda aktiviteter som antingen utförs eller inte utförs och som inte kan sparas, det vet våra ekonomer. Men de säger det de har betalt för att säga.
Sociologen Agneta Hugemark skrev 1992 under rubriken "Med marknaden som mall" att ekonomerna angrep den offentliga sektorn genom att jämföra den med affärsföretag där vinsten är mål och måttstock.
Hon menade att ekonomer över huvud taget inte har i debatten om exempelvis sjukvård att göra.
Den offentliga sektorns mål är inte vinst utan inkomstutjämning. Lönsamhetstänkande kommer i direkt konflikt med hälso- och sjukvårdslagen som anger målet "god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen".
Om den offentliga sektorn är effektiv beror alltså inte på om den ger vinst utan om den uppfyller de politiska målen. Som är solidariska!
Agneta Hugemark publicerade senare en avhandling "Den fängslade marknaden". Hennes arbete kunde ha blivit ett vapen i kampen mot privatiseringar av vård och omsorg, men den möttes av tystnad, vilket LO-tidningen också påpekade i nr 21/1995. Därmed har vi gått miste om goda argument i den offentliga debatten.
Och dock – de flesta människor i min omgivning begriper att det är orimligt att låta åldringar ligga nerpissade och övergivna medan vårdpersonalen går sysslolös och har betalt av a-kassan för att inte arbeta.
Liksom vanligt folk begriper att en skattereform som gynnar de rika inte sätter fart på ekonomin. De rika sparar och spekulerar. Medan de fattiga konsumerar. Och det är ju bara konsumtion som får hjulen att snurra.
Vanligt folk visar inte bara solidaritet utan också sunt förnuft. Medan det blivit allt tydligare att politikerna tappat kontakten med verkligheten och alltmer går den ekonomiska maktens ärenden.
Vilket också ekonomijournalister gör. De är ju utbildade i att skriva om ekonomisk tillväxt, inte om social välfärd.
Ju mer kampanjhögern märkte att den inte mötte motstånd, desto öppnare kunde den gå fram. På SAF-kongressen 1990 sa SAF-direktören Ulf Laurin:
– Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger trehundra miljarder och väntar på oss.
Sånt kunde han säga utan att arbetarrörelsen satte klackarna i marken. Den reagerade inte ens på hans grövsta cynism:
– Barn och gamla behöver alltid vård. Det är en dösäker placering. (AB 9/11 1990)
Om vi ska kunna förstå ekonomi ska vi inte plugga på Handels utan lita på vårt eget omdöme. Vi måste våga tro att vi är klokare än de som styr, vilket alltid är en bra utgångspunkt.
Ett exempel: Varje gång vi kräver något får vi höra att "det finns inga pengar". Man vill inbilla oss att pengarna kommer först och arbetet sedan. Att pengar är en förutsättning för arbete.
Hur korkade tror de att vi är? Vi vet ju att det fanns hus och mat och kläder och vikingaskepp långt innan Olof Skötkonung för tusen år sedan lät prägla mynt här i Norden.
Först kommer arbetet. Sen kan man trycka pengar som underlättar för oss att handskas med arbetsresultaten.
Om vi i vår kommun bygger en skola eller rustar upp ett bibliotek eller anställer en ny dagisfröken så ökar både välstånd och bruttonationalprodukt. Då borde staten trycka pengar som motsvarar den ökningen och skicka pengarna till oss så att vi kan betala dom som gjorde jobbet.
Men se det går inte. För högerekonomerna har hittat på att bara sånt som deras uppdragsgivare tjänar på ska räknas som plusposter i samhällsekonomin. Vårt dagis, vår skola, våra bibliotek ska räknas som minusposter och belasta ekonomin tills de privatiseras och blir plusposter.
Av ekonomen Sven Grassman lärde jag att allt detta är en svindel. Han var ensam sanningssägare och blev utfrusen tills han dog. Men hans böcker finns kvar.
Det är svårt att hålla tanken klar inför den enorma propaganda vi utsätts för varje dag. För att ha fast mark under fötterna måste vi ha bestämda teorier om människan, historien och politiken att hålla oss till. Mer därom i nästa avsnitt.
Sociologen Agneta Hugemark skrev 1992 under rubriken "Med marknaden som mall" att ekonomerna angrep den offentliga sektorn genom att jämföra den med affärsföretag där vinsten är mål och måttstock.
Hon menade att ekonomer över huvud taget inte har i debatten om exempelvis sjukvård att göra.
Den offentliga sektorns mål är inte vinst utan inkomstutjämning. Lönsamhetstänkande kommer i direkt konflikt med hälso- och sjukvårdslagen som anger målet "god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen".
Om den offentliga sektorn är effektiv beror alltså inte på om den ger vinst utan om den uppfyller de politiska målen. Som är solidariska!
Agneta Hugemark publicerade senare en avhandling "Den fängslade marknaden". Hennes arbete kunde ha blivit ett vapen i kampen mot privatiseringar av vård och omsorg, men den möttes av tystnad, vilket LO-tidningen också påpekade i nr 21/1995. Därmed har vi gått miste om goda argument i den offentliga debatten.
Och dock – de flesta människor i min omgivning begriper att det är orimligt att låta åldringar ligga nerpissade och övergivna medan vårdpersonalen går sysslolös och har betalt av a-kassan för att inte arbeta.
Liksom vanligt folk begriper att en skattereform som gynnar de rika inte sätter fart på ekonomin. De rika sparar och spekulerar. Medan de fattiga konsumerar. Och det är ju bara konsumtion som får hjulen att snurra.
Vanligt folk visar inte bara solidaritet utan också sunt förnuft. Medan det blivit allt tydligare att politikerna tappat kontakten med verkligheten och alltmer går den ekonomiska maktens ärenden.
Vilket också ekonomijournalister gör. De är ju utbildade i att skriva om ekonomisk tillväxt, inte om social välfärd.
Ju mer kampanjhögern märkte att den inte mötte motstånd, desto öppnare kunde den gå fram. På SAF-kongressen 1990 sa SAF-direktören Ulf Laurin:
– Inom tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger trehundra miljarder och väntar på oss.
Sånt kunde han säga utan att arbetarrörelsen satte klackarna i marken. Den reagerade inte ens på hans grövsta cynism:
– Barn och gamla behöver alltid vård. Det är en dösäker placering. (AB 9/11 1990)
Om vi ska kunna förstå ekonomi ska vi inte plugga på Handels utan lita på vårt eget omdöme. Vi måste våga tro att vi är klokare än de som styr, vilket alltid är en bra utgångspunkt.
Ett exempel: Varje gång vi kräver något får vi höra att "det finns inga pengar". Man vill inbilla oss att pengarna kommer först och arbetet sedan. Att pengar är en förutsättning för arbete.
Hur korkade tror de att vi är? Vi vet ju att det fanns hus och mat och kläder och vikingaskepp långt innan Olof Skötkonung för tusen år sedan lät prägla mynt här i Norden.
Först kommer arbetet. Sen kan man trycka pengar som underlättar för oss att handskas med arbetsresultaten.
Om vi i vår kommun bygger en skola eller rustar upp ett bibliotek eller anställer en ny dagisfröken så ökar både välstånd och bruttonationalprodukt. Då borde staten trycka pengar som motsvarar den ökningen och skicka pengarna till oss så att vi kan betala dom som gjorde jobbet.
Men se det går inte. För högerekonomerna har hittat på att bara sånt som deras uppdragsgivare tjänar på ska räknas som plusposter i samhällsekonomin. Vårt dagis, vår skola, våra bibliotek ska räknas som minusposter och belasta ekonomin tills de privatiseras och blir plusposter.
Av ekonomen Sven Grassman lärde jag att allt detta är en svindel. Han var ensam sanningssägare och blev utfrusen tills han dog. Men hans böcker finns kvar.
Det är svårt att hålla tanken klar inför den enorma propaganda vi utsätts för varje dag. För att ha fast mark under fötterna måste vi ha bestämda teorier om människan, historien och politiken att hålla oss till. Mer därom i nästa avsnitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar