Våren 1991 drev Ingvar Carlssons regering igenom den nya kommunallagen enligt beställar-utförar-modellen. Det skedde i brådska och utan offentlig debatt. Den demokratiska tanken fick vika för ett företagsekonomiskt sätt att se på samhället. Resultatet blev till exempel:
1) att alla vanliga nämnder kunde avskaffas och ersättas av en "beställarnämnd" varvid tusentals fritidspolitiker förlorade sina uppdrag.
2) att makten flyttades från fullmäktige (som har offentliga sammanträden) till kommunstyrelsen som kan avgöra viktiga frågor i slutna rum.
3) att beslut kan delegeras till enskilda tjänstemän som inte kan avsättas vid nästa val, så att t ex en rektor kan lägga ner en skola och politikerna kan svära sej fria.
4) att kommunal verksamhet kan bolagiseras och undandras offentlig insyn som kan "skada affärerna" så att den unika svenska offentlighetsprincipen avskaffas.
I Aftonbladet gav Margareta Norlin exempel. I Västerås skulle teatergrupp och fritids bilda bolag ihop. En rektor i Nacka berättade att hans skola blivit en resultatenhet men att byggnaderna hamnat under en annan resultatenhet som börjat ta ut marknadsmässiga hyror så att det inte blev några pengar över till läromedel.
Mycket skrämmande var de nya krav på lojalitet som tystar kritik och tvingade kommunanställda i Linköping att demonstrera med papperspåsar över huvudet för att inte bli igenkända och trakasserade av moderata makthavare i kommunen.
Ekonomi är ett av de ord som Näringslivet tidigt lade beslag på. Ekonomi betyder hushållning. Alltså borde ekonomer utbildas i konsten att hushålla med samhällets resurser. Det gör de inte. De utbildas i konsten att fiffla så att de kan sälja sej till dom som blir rikare på att kapa åt sej samhällets resurser.
Det där kom jag underfund med när jag läste att Handelshögskolan i Stockholm grundades av bröderna Wallenberg som landets enda privata högskola. Det var 1909.
1955 fanns det två ekonomiprofessorer i Sverige. 1960 hade de blivit fyra. Nu har vi ett femtiotal ekonomiprofessorer och Sverige mår sämre än någonsin.
Alla är de utbildade i ett slags hushållsekonomi enligt brödkakemodellen, där bruttonationalprodukten ses som en kaka och man får slåss om bitarna tills kakan tar slut.
Men BNP är inte alls en kaka. Den är en ström av betalda aktiviteter som antingen utförs eller inte utförs och som inte kan sparas. Man kan inte spara en njurstensoperation och ta fram den vid ett senare tillfälle. Man kan inte spara tröstandet av ett ledset barn. Man kan inte spara en bilreparation eller en undervisningstimme.
Antingen utförs det där och då hålls samhället igång. Eller också utförs det inte och då stannar samhället. Man kan inte spara sej ur krisen, man kan bara arbeta sej till välfärd.
Ändå tjatas det nu på alla håll om att spara. Att det är galenskap ska vi återkomma till i nästa avsnitt av Välfärdens historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar