tisdag 3 januari 2012

Den svenska välfärdens historia – del 2


SAF (numera Svenskt Näringsliv) bildades 1902 på initiativ av huset Wallenberg, som i första generationen med diskutabla metoder byggt upp en ansenlig förmögenhet.
I början var SAF en aggressiv kamporganisation, men så småningom kunde arbete och kapital umgås rätt fredligt i Sverige. Kapitalisterna var skrämda av upproren ute i Europa, främst av ryska revolutionen. Därför kunde vi tvinga fram rösträtten. En stark socialdemokrati byggde upp ett unikt välfärdssamhälle där det rådde ett lugn som även företagarna hade glädje av. LO och SAF samsades om den sk svenska modellen.
Från mitten av 1960-talet kom så en kraftig vänstervåg som agerade utomparlamentariskt, till exempel i Vietnamrörelsen. I slutet av 60-talet gick SAF till motangrepp.
Den som drog upp riktlinjerna hette Sture Eskilsson. Ur hans snåriga promemoria från 1971 kan man vaska fram tre mål och tre medel:
De tre målen var:
1) Att hävda individens intressen mot kollektivet. (Dvs bekämpa folkrörelser, särskilt facket.)
2) Att motverka föreställningen om motsättningar i samhället. (Dvs dölja att vi lever i ett klassamhälle.)
3) Skapa en näringslivets ideologi. (T ex göra den ekonomiska vinsten till mått på ett företags samhällsnytta.)
Och de tre medlen:
1) Sprida material i skolorna.
2) Ge ut debattböcker som motvikt till vänsterlitteraturen.
3) Värva och bearbeta journalister och politiker samt "den stora och diffusa skaran kulturarbetare".
Detta SAF-dokument kom vänstern över och spred i stenciltryck. Det trycktes också av Clarté och FIB/Kulturfront.

Enligt Sture Eskilsson skulle journalister, politiker och kulturarbetare värvas för SAF:s syften. Man kunde tidigt se att det lyckades alldeles förträffligt med politikerna. Journalisterna var också rätt följsamma.
Sålunda förvandlades EEC till EG över en natt. (Vem vill vara emot gemenskap?) Efter SAF-kongressen 1990 ersattes ordet arbetare av medarbetare. (Vem kan tänka sej en kämpande medarbetarrörelse?) Skatt blev skattetryck, jämlikhet blev rättvisa. Samtidigt som solidaritet och klasskamp alldeles försvann ur språket.
På Tidens förlag kom statsvetaren Kristina Boréus avhandling "Högervåg". Där kunde man läsa om näringslivets övertagande av språk och verklighetsbeskrivning.

Vänsterdebatten hade redan tidigt påverkat småföretagarna. En del av dem hade börjat tänka inte bara på vinst utan även på samhällsnytta. Där ägarna själva jobbade tillsammans med sina anställda kunde de påverkas till en viss hederlighet.
Men SAF styrdes av storföretag och ytterst av wallenbergare som struntar blankt i vad som produceras bara det ger utdelning. Därför måste samhällsnytta bli likamed vinst.
Sture Eskilssons promemoria säger: "Det har gjorts många försök att skriva en näringslivets ideologi. De har alla misslyckats."
Tacka fan för det! Det är inte så lätt att få girighet och hänsynslöshet att framstå som något positivt. Det visste Olof Palme när han sa att näringslivets propagandister "i mycket framstår som hatets och tillviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse". (Stig Malms bok "13 år", sid 62)
Näringslivet har haft många avsikter under årens lopp: Att avreglera arbetsmarknaden, att öka löneskillnaderna, splittra arbetarna och försvaga facket, att skrota välfärden, att sänka skatterna.
Ett övergipande mål har varit att föra över makten från de folkvalda till den anonyma marknaden, dvs till näringslivstopparna själva. Att förvandla oss från medborgare till kunder. Och därmed avskaffa demokratin.
Läs mera därom i nästa avsnitt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar