Under större delen av mitt liv har Sverige varit världens bästa land att leva i. Nu är det på fallrepet. För att förstå hur det gått till räcker det inte med att ha gått i skolan.
Jag började i folkskolan 1932 när jag var sju år. Det året kom socialdemokraterna till makten, men de satte aldrig sin prägel på skolan. Lärarkåren förblev borgerlig. Arbetarrörelsens värderingar kom aldrig in i undervisningen.
I skolan fick man den formella synen på demokrati, den som säger att vi väljer våra företrädare och de beslutar åt oss. Det dröjde till in på 1960-talet innan den reella synen på demokrati formulerades – den som säger att de viktigaste besluten tas av icke folkvalda i departementen och i bankers och storföretags styrelserum.
Inte heller i den folkhögskola där jag gick 1944 hade några politiska sanningar tagit sej in. På första sidan i mitt anteckningsblock från den tiden står det: "Ett samhälle är en samling människor som sträva mot samma mål och vars sammanhållning är av en viss varaktighet. Ett sådant samhälle är staten."
Det där är ju lögn. Ett samhälle består av grupper som har olika intressen och ligger i politisk fejd med varandra. För att komma underfund med det krävdes studier utanför skolan.
Objektivitet är i den svenska skolan inte att säga sanningar utan att lägga sig tillrätta mellan tongivande opinioner för att inte stöta sej med någon. Därför kan skolan inte lära ut så värst mycket om demokrati.
Annars skulle läraren till exempel kunna säga att det mest odemokratiska som finns är privata företag som styrs diktatoriskt av sina ägare utan mandat från de anställda. Eller att det mest odemokratiska riksdagspartiet är moderaterna, som under sina olika namn sen det grundades 1904 röstat nej till all demokrati och välfärd.
Föreställ er vilket ramaskri det skulle bli om en lärare försökte vara objektiv i sådana frågor!
Jag gick bara åtta år i folkskolan och ett halvår på folkhögskola. Sen fortsatte jag mina studier på bibliotek och i pressen, främst vänsterpressen.
En tidig kick fick jag av låginkomstutredningen som leddes av Per Holmberg. Han visade hur företagen lagt beslag på välfärdsbegreppet och satt likhetstecken mellan välfärd och bruttonationalprodukt.
Därmed blev ökad BNP detsamma som ökad välfärd. Fördelningsfrågorna hörde inte dit. Företagens intressen blev identiska med hela samhällets intressen.
Per Holmberg var säkerligen den farligaste av 60-talets vänsterkrafter, långt farligare än kårhusockupanter, teatergrupper och demonstranter.
Olof Palme la ner utredningen 1968. Strax därefter lät Peter Wallenberg sitt anhang i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF, Numera Svenskt Näringsliv) ta itu med välfärd och vänstervåg.
Mera därom i nästa avsnitt av Välfärdens historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar