De som inte är dumma i huvet

En gång kring 1970 besökte jag en sjundeklass i Alströmka skolan på Östermalm i Stockholm för att prata om mina böcker. Jag kände att mitt rykte gått före mej. Jag var vänster. Mitt i klassrummet satt fem ynglingar och stirrade fientligt på mej. En av dom sa:

– Du vill att alla ska ha lika betalt va?

– Javisst, sa jag.

– Nä, för de som har stort ansvar ska ha mera!

– Jaså, sa jag. Du menar kanske en bussförare som har ansvar för femtio människoliv?

­– Nä, jag menar företagsledare.

– Dom brukar väl tjäna bra, sa jag. Men jag tycker nog att dom som har farliga och skitiga jobb ska tjäna mer. Gruvarbetare till exempel.

Då fnös alla fem killarna. En av dom sa:

– Ä, gruvarbetare! Dom är ju gruvarbetare för att dom är dumma i huvet!

Vid väggen stod lärarna och såg generade ut. Det var väl inte meningen att resultatet av deras undervisning skulle synas så tydligt.

Dom där grabbarna bör vara i 60-årsåldern nu. Vad har de uträttat under sitt verksamma liv? När jag ser mej omkring i vårt samhälle tycker jag mej se deras offer. Det är de misskötta gamla och sjuka. Det är barnen i förfallna skolor, det är de arbetslösa – alla som är "dumma i huvet" och inte blivit medlemmar i Svenskt Näringsliv.