Domen över oss kan bli hård

Nu ska vi pröva din fantasi. Tänk dej att du är historielärare nån gång i framtiden. Du ritar upp en meter på tavlan i klassrummet. Den ska föreställa hundratusen år, så lång tid som det tar för radioaktivitet att avklinga och bli ofarlig.

Varje millimeter är hundra år. Vår tidräkning är två centimeter. Efter en centimeter är det vikingatid, efter två centimeter är det nutid. Där har vi en millimeter som är 1900-talet, teknikexplosionens århundrade. I början på den millimetern hade ännu inget flygplan lyft från marken. Vid slutet av den millimetern landar man på mars och driver industrier med kärnkraft.

Hundratusen år tar det för radioaktiviteten att klinga av och bli ofarlig för organiskt liv. Om våra efterkommande har en jävla tur och lyckas kryssa bland avfallshögarna kommer de att leva här på jorden under dessa hundratusen år. Och ha synpunkter på oss.

Kanske har de inga skolsalar och inga kritor och inga gröna tavlor att rita på. I så fall kommer de att rita med pinnar i sanden. För viljan att undervisa barnen försvinner inte. Hatet mot dom som tog framtiden måste föras vidare så att brotten aldrig upprepas.

Läraren ritar upp sin meter i sanden och märker ut det tjugonde århundradets millimeter.

– Här, säger han. Här hade de koloniserat hela jorden, först med våld, sen med ekonomisk makt och vapenhot. Inget mer fanns att ta. Då började de kolonisera framtiden, det vill säga oss. På några få år gjorde de slut på jordens resurser, brände upp oljan, lät öknarna växa och djurlivet dö ut. Åt oss lämnade de radioaktivt avfall som vi ständigt snubblar över.

Läraren pekar på sin uppritade meter, där det är nio decimeter kvar, nittiotusen år.

– Det är lång tid, säger han. Men mänskligheten ska överleva. Vi ska göra vårt för att hålla allt levande vid liv. Men dom som vållade skadan förlåter vi aldrig!