Att vara gammal

Jag är åttiosju år. I den åldern är döden inte avlägsen. Tanken på den tränger sej på i det mesta man gör. Inte med skräck utan lugnt konstaterande. Man vet att det snart är slut.

Döden finns med i stort som i smått. Min hustru och jag är lika gamla. Vi vet att det kommer en morgon då en av oss vaknar och den andra inte. Inget att göra åt, måste accepteras.

Vi lever båda på övertid. Vänner och bekanta dör runt omkring oss. Folk som vi jobbat med, kolleger som vi jämfört oss med, kamrater som vi fått uppmuntran av och som kunnat ge oss råd. Nu har de dött, de flesta yngre än vi.

Att vi blivit så här gamla beror kanske på ett sunt leverne. Vi dricker inte sprit. Jag har rökt men slutade redan 1980.

Skickliga läkare i Linköping fixade min hjärtinfarkt för några år sen. En tablett som jag käkar varje dag håller min prostatacancer i schack.

Jag fruktar inte döden men tanken på den finns med överallt. Varje morgon när jag kokar kaffe och tar ett filter ur den lilla högen i köksskåpet undrar jag om filtren ska räcka i min livstid eller om jag ska köpa nya.

När jag sätter mej i bilen undrar jag om jag fortfarande har snabba reflexer. Och vad händer om jag får punktering?  

Vi har en katt som är gammal, troligen mer än femton år. Varje gång jag lägger upp mat åt den undrar jag vem av oss som först ska kila om hörnet.

Döden fruktar jag inte, men jag fruktar långvården. Fort ska det gå! sa min far. Han satt med kepsen på svaj och skojade med killarna som bar ut honom till ambulansen – och när de kom fram till sjukhuset var han död. Min mor överlevde honom med sexton år av förtvivlad ensamhet.

Fort ska det gå. I år fyller man åttiåtta. Om tolv år fyller man hundra. Gör man?