Visa från välfärden

Eftersom jag inte fått några verser på det nya året från Ove Klinthäll, får jag ta en av mina egna sångtexter att pröva ert tålamod med. Jag har gjort en snygg melodi också, men den hörs ju inte här. Låten heter VISA FRÅN VÄLFÄRDEN:

Vår fredligaste del av mänskligheten

den råka´ hamna norr om Öresund.

Här blomstra´ fria företagsamheten

i Bofors, Trelleborg och Oxlösund.

Här samsades vi gott med kapitalet

och arbetsmarknaden var lugn och bra.

Och sossarna dom vann ju alltid valet

och ville att vi alla skulle ha:

    En kåk med fyra rum,

    ett torp på någon ö,

    en volvo och en livförsäkring

    om viskulle dö,

   färg-teve, diskmaskin

   och barn i Norra latin.

   Då var man sams med hela överheten.

Men här mitt i den svenska välfärdsstaten

fanns Indien och Biafra och Vietnam.

Och svultna ungar stirra´ från plakaten.

Kom tian som jag skicka´ aldrig fram?

Försvann då hjälpen vår på halva färden?

Var det nåt skumt med allt vi kosta´ på?

Var allting bara skoj och båg i världen?

Vi visste ändå nåt som ska bestå:

   En kåk med fyra rum,

   ett torp på någon ö, 

   en volvo och en livförsäkring

   om vi skulle dö,

   färg-teve, diskmaskin

   och barn i Norra latin.

   Då var man sams med hela apparaten.

Vi tyckte alla borde ta för givet

att det är fel att slåss och skjuta ner.

Ja här i landet älskade vi livet

och fick det därför hyggligt som ni ser.

Vi andades lojalt vårt bly och svavel

och lagra´ i vårt fett vårt DDT.

Sen satt vi där i solen vid vår gavel

och tänkte gott om dom vi skulle ge:

   En kåk med fyra rum,

   ett torp på någon ö, 

   en volvo och en livförsäkring

   om dom skulle dö,

   färg-teve, diskmaskin

   och barn i Norra latin.

   Då var man sams med hela näringslivet.

Vi visste inget då om Ingvar Carlsson

 och Anna Hedborg och Kjell-Olof Feldt

och alla dom som gjorde så det var som

det inte alls var oss det hela gällt.

Till Näringslivet sålde dom sen makten,

demokratin till Bryssel gav dom bort.

Vi satt och såg den grymma välfärdsslakten

och hur om snodde åt sej inom kort

    ett torp med sexton rum

    som Göran Persson och hans mö,

    en mångmiljonpension

    fram till den dag då dom ska dö.

    Och vi får betala förstås.

    Nu garvar dom säkert åt oss,

    som knappt har minnet kvar

    av det som varit.