En välformulerad ilska och besvikeslse

En av vänsterns vassaste pennor är frilansjournalisten Ann Charlott Altstadt. I ett klipp jag har ur LO-tidningen skrev hon 2004 under rubriken Jag känner inte längre igen partiet. Då menade hon Socialdemokraterna.

Vi lever mitt i konsekvenserna av dumskallarnas sammansvärjning, skrev hon. Inom vården fattas både sängplatser och personal samtidigt som politikerna lägger ner och slår ihop sjukhus och avdelningar i ett besynnerligt vanvett.

Kommunala bolag bildas där direktörer och tjänstemän leker affär och lyfter jättelöner. Man undrar var man ska göra av sin vanmakt.

Och hon slutade: Nej, jag känner inte längre igen partiet. Är ni nöjda nu, era jävlar?

Det är dom inte, svarade jag då. Jo, moderaterna förstås. Men hur är det med sossarna. Hur är det i kommuner där de styr? Och hur blir det när de kommer till Kanslihuset efter nästa val? Det bör vi inrikta oss på att försöka påverka.

Och då skadar det inte att lyfta fram några välformulerat ilskna meningar att styrka sej med.