Jag har ett yrke som inte längre finns

Jag har ett yrke som jag tror jag är duktig på. Det yrket finns inte längre, tyvärr. Jag var maskinsättare på Aftonbladet fram till 1964.

Det var på blytiden. Sätteriet var en stor lokal med ett tjugotal sättmaskiner där man skrev in text på blyrader som blev spalter till tidningssidor tillsammans med rubriker som också gjöts i bly.

Jag satt vid en sättmaskin. Genom mina händer flöt texter från alla sorters skribenter, våra största författare och journalister, Karl Vennberg, Axel Liffner, Allan Fagerström, liksom våra slarvigaste sportskribenter.

Det var vi maskinsättare som vårdade språket. Sen tog journalisterna över – och datorerna. Mitt yrke försvann och därmed vår ambition och vårt kunnande.

Vi ser det varje dag. Man säger åt datorn att det ska vara en konsonant efter bindestrecket vid avstavning och får "vinterk-räksjukan" eller "kammaråk-lagaren". Och bil-drulle blir bild-rulle.

I SvD 4 nov kunde man läsa att det i Europa finns 14 miljoner unga som "vare sig" jobbar eller pluggar. Som maskinsättare skulle jag ha ändrat till "varken" eller "inte vare sig" eftersom varken har en inbyggd negation vilket vare sig inte har.

Eftersom jag var en ambitiös sättare pluggade jag Hermods tjocka gymnasiekurs i svenska. Det fick jag nytta av i umgänget med korrekturläsarna som var akademiker och trodde sig vara duktigare än sättarna.

En gångskrev en sportjournalist: "hans insatser skall alltid minnas av svenskt idrottsfolk". Jag ändrade minnas till ihågkommas. Korrekturläsaren ändrade tillbaka till minnas. Då kunde jag säga till honom:

– Ett verb som i aktiv form slutar på s kan inte användas passivt.

Jag kunde också ha sagt att ett sånt verb kallas deponens, men eftersom jag bara läst studiebrev visste jag inte om det skulle uttalas depo´nens eller depone´ns.

Det grämer mej än i dag, nästan ett halvt århundrade efteråt. Liksom det smärtar mej att det yrke inte längre finns som jag är så duktig på.