Det är män som
skrivit om musik. Skrivit om manliga musiker. Och vad gjorde kvinnorna medan
den musikhistorien skrevs?
"Jo, vi spelade, komponerade, födde barn, turnerade, bar instrument,
startade projekt, spelade in skivor, gick till dagis, sökte pengar, slängde in
tvätt, repeterade och kände i hela kroppen att vi var en del i hela
skeendet."
Som sångsolister har
kvinnor firats, men som instrumentalister har de glömts bort hur skickliga de
än varit. I Svensk jazzhistoria från
1985 nämns 800 personer varav 31 kvinnor.
Kvinnor är mest kända som refrängsångerskor. Under 1930-talet blev det
populärt med sångerska i dansorkestrar. Men utseendet var viktigare än den
vokala förmågan.
Kvinnornas
musikhistoria har många säregna öden. En fransyska var så duktig på trummor att
hon kunde hålla sin bebis på vänstra armen och sköta vispar och pinnar med den
högra.
Svenska jazzsångerskor har blivit kända: Alice Babs, Sonya Hedenbratt,
Nannie Porres, Monica Zetterlund. Men svenska kvinnliga instrumentalister har
vi sällan fått veta något om. Här finns de – och de framstående utländska också
– i en märklig bok av en musiker med erfarenhet från ett snart 50-årigt
musikliv.
Boken heter Inte riktigt lika viktigt? och handlar om
kvinnliga musiker och glömd musik. Skriven av Marie Selander och utgiven på
Gidunds förlag. Rekommenderas!
Och vill man veta ännu mer kan man lyssna på Det ska bli slut på rumban med Röda Bönor. Texten finns på rodabonor.se.
SvaraRadera