Får vi alls nåt att rösta på?

Nu har Sverigedemokraterna 8,5 procent och är Sveriges tredje största parti. På en konferens förra helgen lär partiledare Jimmie Åkesson ha sagt att han vill utmana de två största partierna om regeringsmakten.

"Det finns journalister som skrattar åt mig när jag säger det. När jag sa att vi skulle bli tredje största parti, då skrattade de också. Men nu är vi där", sa han i sitt tal.

Vad är det som får folk att rösta på SD? Man vet inte att det är ett borgerligt parti med nazistiskt ursprung. Det enda man vet är att SD vill minska invandringen. Och det vill ju svenska folket också. Något som aldrig diskuteras – därför att vi inte längre har någon sammanslutning där diskussionen kunde föras.

I DN den 2 februari säger författaren Lena Andersson: "Socialdemokratin är oskadliggjord och Nya moderaterna styr landet".

Moderaterna styr landet på Näringslivets uppdrag. Näringslivet vill ha in så många invandrare som möjligt – skitsamma med vilken utbildning eller varifrån – för att få fler arbetslösa att pressa lönenivåerna med.

Näringslivet – och därmed Sverige – styrs av wallenbergare och andra storföretagare som vill verka men inte synas. Politiker och mediefolk tar emot deras direktiv (grävande journalister borde undersöka hur) och lyder dem obehindrat. Därför skriver man 66-åring i stället för invandrare.

Svenska arbetare byggde ett välfärdsland som blev unikt i världen. Det var detta – och inte kommunismen – som hotade kapitalismen och därför måste förstöras.

Man köpte ut ledande socialdemokrater (något som grävande journalister också borde belysa) och tystade svenska folket med en gränslös invandring och snack om rasism.

Nu växer Sverigedemokraterna. Ett parti som vill minska invandringen, i likhet med den tysta majoriteten av svenska folket. Men ett borgerligt parti som denna tysta majoritet aldrig borde rösta på. Ett borgerligt parti med skum och brun bakgrund, ungefär som moderaterna, vilka vi inte heller skulle rösta på om vi hade en arbetarrörelse som kunde upplysa oss och där vi kunde diskutera. Det har vi alltså inte.

Till våren fyller jag 88 år. Jag hoppas bli 90 och hänga med till nästa val – för att se om det då alls finns nånting att rösta på.