Inget medeltida dösnack över mej!

Tjena´! Huståretill? Ryggen värker som fan. Å mer då? Åldern sätter sina spår. Kan inte fan redogöra för alla krämpor. Bättre att låta favoritpoeten Ove Klinthäll tolka läget för oss alla i vår åldersgrupp i denna DAGENS DIKT:

Så länge benen kan gå, så länge jag orkar stå,

så länge jag ser på TV och hör radiå,

så länge finns det ju hopp. Tro inte jag har gett opp,

men den är elak mot mej, min skröpliga kropp.

Och vem har sagt att jag inte har chanser

till stroke och hjärtsvikt och prostatacancer?

Till diabetes och propp och allt man kan finna opp

som kan besvära min gamla och utsletna kropp.

Och snart så slipper jag nog både hörsel och syn

och blir av med den värk jag har i nacken,

och ingenting rör sej bak mina två ögonbryn

när jag äntligen ligger i backen.

Ja då är plågorna slut, och ingenting är akut

och borta är dom problem som jag hade förut.

När inte benen kan gå, och när jag inte kan stå

och varken hör eller ser, är bekymrena små.

Ja, då är bekymrena små för mej, men inte för mina anhöriga. Nu ska jag ju begravas. En präst ska stå i kyrkan och tala om vilken duktig person jag varit och påstå att jag ska komma till liv igen, uppstå på den yttersta dagen, och sen ska släkten och polarna dricka kaffe i församlingshemmet och…

Nej! Nu ska jag komma till saken.

Jag skriver inte det här för att klaga över ålder och smärtor. Jag skriver för att jag hittade ett två år gammalt tidningsklipp med rubriken Fler kremeras utan någon begravningsceremoni. (Folkbladet 23 aug 2010)

Det är en tydlig trend att allt fler väljer bort ceremonin och i stället låter sig kremeras på en gång, meddelade tidningen. År 2009 skedde 57 direktkremationer i Norrköping. I de flesta fall var det den avlidne själv som gjort valet. Man dör, försvinner i tysthet och hamnar som aska i en minneslund efter kremeringen.

Så vill jag ha det. Jag vill leva kvar i minnet hos dom som vill minnas mej. Mina föräldrar har ingen grav, de valde att strös ut som aska i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm, där jag aldrig kan hitta dem.

Men försvunna är de inte. Jag umgås med dem dagligen, och ganska ofta nattligen. Morsan var en hederlig arbetartjej som klarade oss igenom fattigdom och elände. Henne kan jag fråga till råds: Vad skulle morsan ha sagt om det här? Vilket råd skulle hon ge? Farsan gick ner på fiket och spelade schack om en krona han inte hade och kom hem med falukorv. Och han sjunger sina melodier för mej och min bror så länge vi lever och kan höra.

Inget medeltida dösnack i kyrkan över min döda kropp. Kremering direkt. Och så överlevnad i minnet hos dom som vill minnas mej. Så får det bli om jag får bestämma.