Vad skriver ungarna om nuförtiden?

Någon har sagt att man börjar läsa dödsannonser när man blir gammal – och om man inte finns med där så vet man att man fortfarande är vid liv. Jag har börjat kolla dödsannonser för att se om nån polare har dött.

Det kan vara ganska kul också. Det är ju alltid en bild överst i annonsen. Förr var det bara kristenkors, nu kan det vara allt från fåglar och katter till redskap och bilar. I Svenska Dagbladet 12 maj fanns en nyhet. 67-årige Christer hade dött. Hans dödsannons kröntes av ett ölstop i färg, brunt med vitt skum ovanpå. Jag undrar hur det ska tolkas.

När man blir gammal tänker man också tillbaka på sin gärning och hittar gamla anteckningar om sånt man varit med om.

Under en period var jag ofta ut i skolor och pratade böcker. I en skola sa eleven Anita Nilsson att det var bra med författarbesök:

– Va kul, då slapp vi svenskan!

Så tycks jag ha lett en uppsatstävling med rubriken "Äventyr på bibliotek". Jag har antecknat några av ungarnas formuleringar:

"Det lönar sej att läsa, folk gömmer tusenlappar i böcker."

"Jag hade en så sorglig barndom, sa tjuven."

"Blod och skräck. Huvet ska väck."

"Det var en gång en hemsk Carl Bildt."

"Min pappa hade just flyttat ihop med nån slampa."

"Efter den dagen gick Lisa aldrig mer på bibliotek."

Som jag tidigare sagt kan jag inte längre skriva för barn och ungdom. Men jag saknar kontakten med ungarna och är väldigt nyfiken på vad de skriver om i sina uppsatser nuförtiden.

Skriver de om verkligheten? Eller om böcker lärarna fått dem att läsa? Eller våld och skräck? Utbildningen i våld är effektivare än någon annan utbildning i vårt land. TV-spel handlar om dödande. USA smittar av sej. Vad skriver ungarna om?

Kanske bra att inget veta.