Man säger om Robinson Crusoe
att han var så duktig
och fyndig.
Egentligen var han en
busoe
och ganska förråad och
syndig.
Han gjorde då inte det
rätta,
han tog sig en slav,
som bekant.
Det enda som ursäktar
detta
det är att det inte är
sant.
Ja, vad är sant och inte sant i litteraturen? När jag
skriver en berättelse – även en helt och hållet påhittad – försöker jag ju
alltid säga en sanning. En av mina mest lästa böcker, De hemligas ö, utgår från att man måste sätta flera människor på en
obebodd ö för att kunna visa min sanning: Att lösningen på människornas problem
är socialism.
Jag
tror att varje ambitiös författare har en sanning att förmedla – och sedan
väljer den påhittade berättelsen som medel och metod.
Men – man kan ju ha en annan
ambition också: att tjäna pengar! Då ska man skriva deckare. Nordens mest
framgångsrika författare är norrmannen Jo Nesbø. Utgiven i 40 länder, såld i
över 850 000 exemplar enbart i Sverige. Mångmiljonär på skrivandet.
Jag skulle också vilja bli
miljonär. Kan jag lära mej skriva deckare? Hur gör en sån som Jo Nesbø?
Det
första som händer måste vara att han hamnar i sidnöd. Hur ska han kunna fylla
flera hundra sidor som förlaget måste ha för att kunna ta flera hundra kronor
för boken?
I sin bok Huvudjägarna låter Nesbø sextio sidor gå utan att något särskilt
händer. Man lär känna några personer och får inblick i några miljöer. Resten av
boken är fylld av gräsligheter, den ena värre än den andra. Det är avslitna
armar och trasiga ansikten, mordförsök, lite knull, flykt och gömställe genom
hålet ner i skiten på ett utedass, mera knull, skottlossning, otroheter och hundbett.
Allt inbakat i en roman som faktiskt är välskriven, lättläst och underhållande.
Receptet
verkar enkelt: Hitta på en huvudperson, gärna med ett yrke och i en miljö som
du känner till eller kan göra trovärdig. Hitta på några bipersoner, gärna ett
par av det motsatta könet. Sätt sen gång din mest morbida fantasi och fyll
några hundra sidor med så många otäckheter du kan komma på…
Det enda som ursäktar detta
det är att det inte är
sant.
Receptet är enkelt, ändå kan jag inte följa det. Jag kan
inte skriva deckare. Jag kan inte skriva utan nåt slags pekpinne. Det är en
brist på begåvning som jag måste acceptera att leva med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar