Jag
letar fram överklassgrabben Ture Nerman. Redan 1926 (när jag var ett år gammal)
skrev han dikten Gammal arbetare i Folkets
hus´ hall. Den handlar om en gubbe som gått in på Folkets hus på Barnhusgatan
i Stockholm för att söka lite värme. Där strömmar in en fin publik som ska gå
på revy:
och hallen ekar av förtjusta skratt
och doftar överklassparfym i natt.
Och det blir tyst i hallen och gubben
tänker tillbaka:
Vår gamla hall, vad du är annorlunda
mot förr! Om jag nu låter ögat blunda
så minns jag hallen – står jag här i
den
för 15–20–25 år sen.
Då var här liv, då brann här eld i
sinnen…
Hur många strejk- och
fackföreningsminnen!
Då slogs vi än mot Mammons tyranni
och ledarna var magra än som vi
och slogs som vi och kunde tro och
sjunga…
Vad vi var starka då, vad vi var unga!
Vår kassa mager, fattig var vår press
och orden karga när vi höll kongress!
Friskt sjöngs det ut på
religionsdebatter,
och av marxismens underbara skatter
man gav åt massan och man var kamrat
och man vann flera järtan än mandat.
Att vara socialist, det var en ära
och våra vägar raka, proletära,
och kom en brytare – gud nåde den!
Vad allt det där känns länge sen…
(…)
Vad? Har jag sovit… drömt… Teatern
slut.
Publiken klär sej, gnolar, strömmar ut…
går opp i bilarna på Barnhusgatan…
Ja, klockan slog ju elva nyss, för satan.
De sista skådespelarna går hem.
Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.
Man är för gammal för tre nätters vaka.
Fy fan vad en kopp kaffe skulle smaka!
Jaja, vaktmästarn… Nu ska gubben gå
i kalla natten ut och pröva på
att tigga hop en slant till natthärbärge
här i demokratiens gamla Sverige…
Ture Nerman ställde sej på vår sida. En
sån här dikt är – tyvärr – tidlös. Kunde vara skriven i dag. Jag ville bara påminna
om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar