Det var en gång… så brukar sagot börja. Jag
skrev såna förr. Det var ett sätt att vrida upp verkligheten i fiktion för att
samtidigt roa och undervisa. Det går inte längre. Verkligheten har blivit så
absurd att den inte kan skildras litterärt som förr.
Det var en gång ett sagoland där alla levde
gott och var lyckliga. Men så kom kung Carlsson till makten och släppte
drakarna lösa så att de började äta människorna. Och inte nog med det. Den
förrädiske kungen började skänka bort landet till ännu större främmande drakar…
Den sagan
skulle inte roa barnen. Och skulle jag sedan försöka skriva om troll blev det
inte så värst mycket roligare.
Varför skulle
Reinfeldt-trollet ta från de fattiga och ge till de rika och samtidigt ge sej själv
tio tusen guldpengar mer i månaden när han redan hade hundratusen guldpengar
per månad?
Barnen skulle
inte bli roade. Tvärtom skulle de bli förbannade och slänga boken i väggen.
På 1970-talet skrev jag historiska
berättelser. En handlade om fogden Henrik Styke. Han satt på sin borg
Ringstaholm på 1430-talet. Därifrån gjorde han utflykter med sina drängar och
drev in skatt åt den utländske kungen Erik av Pommern. Och passade på att
berika sej själv i förbifarten.
En som
plundrade de fattiga för överhetens räkning och samtidigt berikade sej själv
kallades fogde, kunde jag skriva på den tiden. Så kan jag inte skriva i dag. En
som plundrar de fattiga och själv lever gott på det ger i dagens politiska
verklighet helt andra bilder i läsarens huvud.
Verkligheten har gjort mitt jobb svårare.
En ny tid
kräver nya sätt att skriva både sagor och historia. Men något är sej likt. Vår
dröm om ett sagoland utan förrädisk överhet, giriga rikemän och lydiga fogdar
som plundrar folket, den drömmen lever alltid vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar