Mitt förhållande till lyriken

 1979 gav jag ut en bok som hette Skrivandets hantverk. Jag uppfattade skrivandet som ett hantverk, något man kan lära sej. Svårbegriplig lyrik och högtravande romankonst hade jag inget sinne för. Så är det fortfarande. Jag inser att det är en brist hos mej själv. Men även andra tycks ha samma inställning. Den högt begåvade Alf Henrikson skrev för tjufem år sen:

Kulturella knuttars abstrakta joller

fortskrider allt vad tygen håller.

De läser varann och försörjer sig lättare

än stora poeter och goda berättare.

Tage Danielsson drev med oss barnboksförfattare och skrev:

På tomgång går min diktarkvarn

men alltid duger det åt barn.

Men den störste av barnboksförfattarna, Lennart Hellsing, som läses av både barn och vuxna, tog allvarligt på litteraturen:

Böcker ska lysa som solar

och tindra som tomtebloss.

Medan vi läser böckerna

läser böckerna oss.

Va, kan böcker läsa människor?

Ja, det kan dom förstås.

Hur kunde de annars veta

så mycket om oss?

 

 Vi som skriver skönlitteratur tycker naturligtvis att den är viktig. Men den kloke Alf Henrikson har en vidare syn på böcker:

En god roman tar alltför häftigt slut

En härlig dikt ger glans åt en minut

Ett ståtligt drama varar väl en vecka

En enda kokbok räcker livet ut.

Nå, våra böcker kommer ut, goda eller dåliga, och så hamnar de hos tidningarnas kritiker. En kritiker är ofta en misslyckad författare, har någon sagt. Varpå en riktig elaking la till: Men det är ju de flesta författare också. Hur som helt får vi ta kritiken. Och blir tröstade av Alf Henrikson:

Ta det inte så hårt att kritiken var sur!

Nej, var munter och skadeglad!

I morgon är tidningen makulatur,

ett förbrukat och nattståndet blad

vari ingen skall läsa en rad.

Så hamnar våra böcker på bibliotek. Denna unika svenska institution som våra borgerliga folkfiender nu vill privatisera. Man vill gärna tro att det var dom Tage Danielsson tänkte på när han skrev:

Dom som i vinstsyfte naggar

på sånt som folk ska ha gratis,

dom är coloradoskalbaggar

på samhällskroppens potatis.

Nå, man åldras och har väl snart skrivit färdigt. Man bör nog sluta i tid, i varje fall känner man att Alf Henrikson uppmanar till det:

Gubbfan, din ävlan förskräcker.

Hejda din vitterlek!

Det finns redan lektyr så det räcker

i all världens bibliotek.

Det finns redan ett myller av dikter

som rör alla livets geschäft.

Beskär dina framtidsutsikter,

sila ditt vin och håll käft!

Mängden av läten förstummar

envar som törs tänka därpå.

Låtom oss sno våra tummar

och slött låta dagarna gå.

Ja, så får det väl bli med den framrid man har kvar. Jag sitter här och läser recensioner på min sista bok. Den heter Tusen år efteråt (Murbruk förlag) och tycks bli väl mottagen. Billig: 136 kronor på adlibris, inklusive frakt. Nu har jag gjort reklam igen. Nu kan jag sätta mej ner och slött låta dagarna gå. Men vi kanske ses på den här spalten igen, hit är du alltid välkommen.