Arbetarlitteratur från akademikervärlden

Ibland får jag en bok i handen som jag känner att jag måste rekommendera. En rolig självbiografi – av en professor – det låter inte kul. Men det är det!

Jag syftar på Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny. Den kom ut för sexton år sedan. Nu finns den i nyutgåva. Boken om arbetargrabben från Göteborg som gör en klassresa och blir professor i Umeå.

Hans pappa, som var svarvare, hade fått första delen av Nordisk familjebok i något reklamerbjudande och kunde med högtidlig min förklara vad alla ord som började på A betydde. Apor, apacher, alsikeklöver… Mamman, som ägnade sig åt ett frenetiskt städande, hade stora ambitioner och drev på sonen att studera för att bli något.

Ronny kunde ha blivit metallarbetare men blev professor i idé- och lärdomshistoria. Inom sig förblev han arbetargrabben. Han bar med sig ett besinningslöst klasshat som kunde komma över honom när han t ex såg Peter Wallenberg i TV: "uppblåst som en padda sitter han där och gör sina dumdryga uttalanden, väntandes på bifall från klassisarna".

När Ronny ska installeras som professor händer det saker. Han har ingen doktorshatt men får låna en som är flera nummer för stor. Innanför svettremmen virar han hushållspapper som släpper och sitter kvar på huvudet när han bugar för kungen och drottningen.

Sen blir det kungamiddag. Familjen får en hedersam placering alldeles bakom drottningen. Det här är mammas dag, hon som stakat ut Ronnys framtid. Rektorn håller tal och prisar de nyutnämnda professorerna. Då svimmar mamma. Hon ramlar av stolen och hamnar på drottningens klänningsfåll.

Ronny räddar henne från framrusande frackklädda läkare och präster och får henne med ambulans till akuten. Där sitter han utanför undersökningsrummet utom sig av oro för mamma. Till slut vågar han glänta på dörren. Han har oroat sig i onödan. Där ligger mamma och underhåller ett hov av biträden och sköterskor med interiörer från kungabalen. Ronny stänger varsamt dörren…

Som professor fann sig Ronny Ambjörnsson plötsligt vara chef, vilket han fann olidligt. Han stod ut i tolv år, sen tog han avsked för att ägna sig åt att skriva. Nu kan han skratta åt sig själv: Här sitter du och gör dig märkvärdig när du borde ha stått vid svarven på SKF och tillverkat kullager. Vad är det du tillverkar? Ord. Fraser.

Och ett slags arbetarlitteratur från akademikervärlden. Det kan vi vara tacksamma för.