Om bildning och folkbildning

Folkbildning. Låt oss dela på ordet och göra klart vad vi menar med folk och vad vi menar med bildning.

Begreppet folk är lätt att bestämma. Johan Ehrenberg har sagt att en människa med statsministerns inkomster aldrig kan dela vanligt folks levnadsvillkor och vardagsbekymmer. Så låt oss med folk mena människor med normala inkomster och vanliga vardagsbekymmer.

Bildning är ett krångligare begrepp. För min del vill jag säga så här:

Inom arbetarrörelsen har det ända från 1912, då ABF startade, funnits en förkärlek för finkultur, det jag skulle vilja kalla borgerlig bildning. Den fina kulturen fanns där och det skulle vara en jämlikhetsfråga att göra den tillgänglig för vanligt folk.

Ett alternativ skulle då ha varit att uppmuntra och utveckla en proletär kultur. Vi fick ju en arbetarlitteratur som lär vara unik i världen, men den kom till utanför arbetarrörelsen och blev ofta motarbetad av den.

För enkelhetens skull kan man skilja på borgerlig bildning och folklig kunskap.

Borgerlig bildning karaktäriseras av att inte kunna användas till någonting och att lätt kunna glömmas bort. Man kan lära sej att Gustav II Adolf dog 6 november 1632 men man kan inte använda det till något och man kan lika lätt glömma det.

Om man däremot lär sej att klyva en stock eller att mura ett snyggt förband eller att dra elledningar i ett hus så är det användbara kunskaper och man glömmer dom inte.

Man kan glömma var man ställt sin cykel, men man glömmer inte att cykla när man en gång lärt sej det. På samma sätt fastnar även teoretiska kunskaper om de angår mej och verkar användbara.

Den borgerliga bildningen är full av oväsentligheter, men har naturligtvis ändå ett syfte. Nämligen att skilja ut den bildade klassen från det obildade folket. Jag säger "Grå, käre vän, grå är all teori" och du tänker "Goethe", och så känner vi att vi tillhör de bildade.

Egentligen är det ju bara så att de mäktiga kallar sin egen kunskap för bildning och vägrar att ge den folkliga kunskapen samma status.